Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I konungens vinterqvarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrifver han – »två gånger så nära omkommit, i det jag med våld försvarade kansliet efter konungens
befallning. Förmentes der inom vara en stor skatt, hvilket likväl icke så var.»
Här i Würtzburg skildes han från konungen. »I Würtzburgs stad» – skrifver han i sin dagbok – »gaf
konungen mig mitt afsked till Sverige», och att jag ville gå i rådet och bivista hofrätten. Så efterkom jag konungens vilja, dankade af utur fältet och gaf Fredrik Stenbock befälet öfver regementet ute på fältet vid staden Würtzburg; drog så hem.»
Den andra händelsen utgör också ett afsked, men ett sjelftaget, som väckte Gustaf Adolfs vrede i
högsta grad. Det var i Höchst den 18 November om aftonen. Konungen hade bjudit flere främmande furstar till måltid, men af en händelse var ingen tillstädes, som kunde skänka i eller, som det hette, kredensa vinet. Endast en kammarherre stod invid konungen.
Denne kammarherre var Erik Brodersson Rålamb. Han var helt ung, hade studerat i Upsala och sedan efter vedertagen sed rest i främmande länder. Om hans lynne och egenskaper veta vi intet annat, än att den berömde Hugo Grotius, hvars innerliga tillgifvenhet han sedermera vann, talar om hans »utmärkta dygder» i bref till Axel Oxenstierna, hvilken var en aflägsen frände till honom. Slägten var gammal, härstammade från en birkekarl i Norrland, men först farfadern till denne, den i det föregående bekante Anders Sigfridsson, blef adlad. Eriks moder var en Anna Eriksdotter Oxenstierna.
Denne befaltes nu af konungen att träda till bordet och kredensa vinet. Den unge kammarherren fann detta vara så under hans stånd och värdighet, att han icke allenast vägrade att åtlyda konungens befallning, utan till och med lemnade salen. Konungen blef häröfver i hög grad förtörnad och befalte att Erik Rålamb skulle fängslas. Men han lyckades undkomma och rädda sig genom flykten. Konungens vrede stegrades och riktades icke blott mot den förrymde utan äfven mot dennes fader, som var president i Åbo hofrätt.
I bref till riksens råd förklarade konungen denne, en gubbe öfver sextio år, förlustig embeten, benådningar och förläningar för det han icke med större nit uppfostrat sin son. Man finner huru djupt konungen kände sig sårad, då han icke ens af rådets förböner lät beveka sig att låta sin vrede falla, utan skref hem, att straffet skulle gå i fullbordan. »Ehuru Broder Andersson Rålamb» –skrifver konungen - »var af ringa bondeätt, hade han likväl åtnjutit mycken nåd och sonen blifvit intagen i konungens kammare»[1].
Man kan ej annat än förundra sig öfver detta drag af stränghet hos den annars så milde konungen, och
man är böjd att antaga, det bakom denna förseelse af den unge Erik Rålamd ligger något annat, som icke kommit till historiens kännedom. Visst är emellertid, att om en längre lifstid varit konungen förunnad, skulle han hafva låtit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
