Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf framför Ingolstadt. Tillys död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beviljade genast, såsom man kan förstå barberarens, resa, och denne begaf sig den 17 April från Ansbach.
Ungefär samtidigt med denne kom underrättelsen om svenskarnas antågande, förorsakande hos den gamle
fältherren smärtor, hvilka ingen läkarekonst kunde mildra. Med de svenska kanonerna stego minnena upp i hans själ, minnena från det föregående året, från Passewalk och Magdeburg lika väl som från Leipzig – framgångar sudlade af mord och brand och derefter idel nederlag utan möjlighet att kunna aftvå skymfen och återställa den fordna glansen af sitt krigarrykte. Och just nu när han sökte bot för den kroppsliga smärtan, kommo denne konung och desse svenskar och väckte hos honom en smärta, som förtärde honom.
Kurfursten, som långa stunder satt hos honom vid sängen, sökte trösta, men sjelfva trösten blott
ökade smärtan. Större fördel kunde kurfursten sjelf draga af de råd, som den erfarne fältherren meddelade honom rörande fortsättningen af kriget. De gingo ut på att visa nödvändigheten af troget fasthållande vid kejsaren och bibehållande af Ingolstadt och Regensburg.
Märkeligt nog inträffade samma dag som Tilly dog en händelse, som så när hade låtit hans besegrare
följa honom ur verlden, Man såg från fästningen om morgonen den 20 April en ryttare på en hvit häst,
åtföljd af flera följeslagare, rida fram på fältet söder om Donau. Då befann sig vid en kanon, som kallades »fikonet» och som var utmärkt för sin egenskap att kunna skjuta både långt och säkert, en man, hvilken likt de andra såg ryttaren på den hvita springaren och beundrade den senares utmärkta
skönhet. »Den der rider en hög herre» – sade han, i det han riktade sin kanon – »men jag skall skära honom midt af!» Ögonblicket derefter brann skottet af, och man såg hästen med ryttaren störta till marken.
Det var verkligen Gustaf Adolf sjelf, som enligt sin vana ville med egna ögon se, hvad som vore att
göra. Lyckligtvis var det dock endast hästen som träffades. Till de framstörtande svenskarne, hvilka
framförde en ny häst och hjelpte konungen upp, sade han: »Den gången kom jag lyckligen undan, tydligen är äpplet ännu icke moget!» I en berättelse af den 25 April[1] heter det härom: »Sistlidne fredag den 20 dennes, på hvilken Herlicius i sin kalender sätter: ’ond tidning’, har framför en skans vid Ingolstadt, som Hans Maj:t ville rekognoscera, klockan 9 på förmiddagen hästen, som skall hafva varit en hvit passgångare, blifvit skjuten under honom, så att han genast föll död till marken.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
