Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallenstein och Johan Georg af Sachsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmå den senares officerare att icke öfvergifva den evangeliska saken, utan med sina regementen gå
i svensk tjenst.
Samma dag – det var den 3 Maj – skref konungen äfven till kurfursten sjelf. Han hade väntat, att
Wallenstein skulle vändt sig mot honom sjelf, men fruktade, att det gälde kurfursten och hans land,
något som konungen ständigt haft för ögonen att förekomma. Nu vore han betänkt på att med 16,000 man
skynda till Nürnberg för att vara kurfursten närmare, hvilken borde med sin här draga sig till Eger och öfra Pfaltz.
Johan Georg, som befann sig i sin hufvudstad, Dresden, svarade grefve Solms med mycken tacksägelse för den fortfarande vänskap, som »Hans kungliga Värde» af Sverige visade honom, men hvad Eger beträffade, så måste kurfursten bekänna, att landet deromkring vore alldeles utätet. Hvarest en förening mellan de två härarna skulle kunna försiggå, visste emellertid icke kurfursten för det närvarande att säga. Med detta besked afreste grefve Solms från Dresden tilll konungen.
Men samma dag, som konungen skref de ofvannämnda brefven, utrymde den sachsiske befälhafvaren i Prag
denna stad. Det var af fruktan för Wallenstein, som nu kom antågande med 40,000 man. En ringa styrka sachsare qvarlemnades på slottet Hradschin, men när Wallenstein dagen derpå den 4 Maj visade sig på Hvita berget, gaf sig äfven denna, och den kejserlige fältherren höll sitt intåg.
Wallenstein, som icke vågade med sin nysamlade här genast gå löst på konungen, hade för syfte att genom ett inryckande i Sachsen förmå denne att sjelfvilligt lemna södra Tyskland, eller, om detta icke lyckades, åtminstone förmå kurfursten till enskild fred. De redan påbörjade underhandlingarna, som afbrutits genom framryckandet mot Prag, upptogos å nyo omedelbart derefter. Han yrkade på ett personligt sammanträde med kurfursten, då saken på en timme skulle vara afgjord, så att åtminstone hvar och en skulle veta, hvad han hade att rätta sig efter. Ja, den ofvannämnde Sparre, som var i kejserlig tjenst, yttrade vid ett möte med Arnim, att Wallenstein vore benägen tillställa kurfursten en af honom undertecknad blankett, hvarpå kurfursten sjelf finge uppsätta sina vilkor. Ett så obetingadt förtroende hyste kejsaren för kurfurstens tyska sinnelag, som ej skulle begära
något annat än rikets välfärd.
Den svage Johan Georg vacklade. Han var benägen att gå kejsarens och hans fältherres önskningar till mötes och var känslig för det förtroende, som visades honom. Men han och hans rådgifvare insågo
mycket väl, å ena sidan, att dessa anbud gjordes honom, just emedan svenskarne befunno sig i riket,
och att, om desse besegrades, man visserligen ej skulle gå så smeksamt till väga med honom, samt å
den andra både faran och fördelen af att afbryta de pågående underhandlingarna. Derför blef hans ställning lika oviss som förut. Han tog ej steget fullt ut åt någondera sidan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
