Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Lützen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var ej fallen att våga mycket, denne Kniphausen, men när faran kom,
stod han fast och pålitlig, utmärkande sig lika mycket genom klokhet
som genom tapperhet.
Den framrullande dimman hindrade honom att se den fara, som
brigaderna i första linien hade att utstå, när det häftiga anfallet efter
Pappenheims ankomst skedde, men knappt hade han fått underrättelse
derom, förr än han gaf befallning åt sina brigader att rycka fram.
Han kom således ej tillräckligt tidigt att kunna förekomma det
förfärliga blodbadet, han mötte för hvarje steg krigare, hvilka trängts
tillbaka, och allt kraftigare togos stegen ut att komma fram.
I detta ögonblick delade sig åter dimman, och den nedgående
solen upplyste det blodiga fältet för att låta hvardera af de båda
kämpande taga en öfverblick öfver sin egen och sin fiendes ställning.
Den stora och obrutna massa, med hvilken Kniphausen framtågade,
var det föremål, som dervid fästade allas blickar på sig. Men huru
olika voro ej de känslor, med hvilka denna friska slagordning betraktades
af de våra och af Wallenstein!
Hvarken hertig Bernhard eller Wallenstein trodde i början sina
ögon, när de fingo se dessa med kraft antågande trupper. Den förre
erkänner sjelf, att han fruktade finna Kniphausen huggen i stycken;
för den senare innebar taflan domen om att allt var förloradt. Glädjen
hos de våra kan knappast mätas af annat än harmen hos den kejserlige
fältherren, som måste uppgifva hvarje tanke ej blott på seger, men
på fortsättande af striden. Det återstod för Wallenstein endast att
se till, huru han med minsta möjliga förlust skulle kunna draga sig
tillbaka.
Och allt närmare kom denna linie af svenska trupper, som längtade
att vinna del i dagens ära. För tredje gången öfverskreds landsvägen,
för tredje gången togos de kejserliga kanonerna, och nu bröt
linien fram till anfall. Det var endast två af de stora fotfolksfyrkanterna
samt Piccolominis och Terzkas kyrassier-regementen, som kunde
mottaga detta anfall. De stredo med förtviflans mod, och denna strid
fortfor, tills qvällen kom och bredde sin skymning öfver lefvande och
döda. Det var mellan klockan 5 och 6 på eftermiddagen.
Svenskarne stodo då omkring 1,000 alnar norr om landsvägen.
Wallenstein fortsatte att tåga norr ut, men då han märkte, att
svenskarne icke förföljde, stannade äfven han och sökte i mörkret hopsamla
sitt folk. Då efter några timmar sex regementen af Pappenheims
fotfolk ankommo, uppstod fråga om stridens förnyande. Men Wallenstein
ville icke blottställa sig för ett fullständigt nederlag, utan fortsatte efter
ett par timmars hvila återtåget till Leipzig.
Segrarne hvilade natten öfver på slagfältet. En svärm kroater –
deras enda bedrift undet slaget, sedan de togo till flykten vid högra
flygelns första anlopp, var, som vi veta, att de på en lång omväg
omkring Schkölzigerskogen anföllo den svenska trossen vid Meuchen, hvar
ifrån de dock blefvo af några sqvadroner från vår andra linie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
