Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Öfverblick af förhållandena i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förhållandena i Tyskland 1633.
15
sorg och hans manliga mod att hålla sakerna uppe. I samma anda
skref han något derefter till en af rådet, sannolikt brodern: »I hvad
bestörtning jag har råkat med våra saker härute genom konungens,
vår herres dödliga frånfälle, och hvilket uppseende, Gud gifve icke
förvirring, det skall kunna förorsaka i Sverige, förutan de farligheter, som
oss rundt omkring förestå, det besinnar jag ofta och tviflar intet, att
du och flere mine medbröder taga i akt. Hvad skall jag skrifva? Det
är ett stort Guds straff, att K. Maj:t är så hastigt, innan sakerna
ännu hunnit ordnas och vinna stadga, oss frånkallad vorden. Men
det är ett nödvändigt ondt, det vi väl begråta och beklaga kunna,
men intet ändra, utan bedja Gud om nåd att fatta manliga beslut
till vårt fäderneslands räddning och upprätthållande .... Käre
broder, jag kan intet mycket skrifva, är af göromål öfverfallen och hafver
nu liten hjelp och, det som värst är, icke nu som förr någon att
stödja mig uppå. Måste taga Gud till hjelp och se till, om mitt
fäderneslands fördelar kunna tagas i akt, tills edra vidare order komma.
Beder allenast, att du och de andre våra medbröder hvar i sin stad
vilja beflita sig om enighet och saxnfälta råd, sättandes all afund
afsides och täfla med högsta flit att hålla fäderneslandet i lugn tills en
allmän riksdag kan blifva hållen.»
Rikskansleren, som i brefvet talar om att afsända Grubbe hem,
säger sig sjelf »rätt nu nödgas anträda resan» och slutar med orden:
»Gud hjelpe oss alla och gifve goda råd!»
Det är mannakraft som talar. Man kan icke utan hänförelse
läsa den redlige och bepröfvade mannens skrifvelser, huru de andas
den renaste fosterlandskärlek, det ädlaste uppsåt att hålla allt ospardt
för det svenska namnets ära och fullbordandet af den älskade
konungens påbegynta storverk. »Det fins ej», säger Geijer, »en ärorikare
föresyn, hvad ett stort förstånd och en väl ordnad verksamhet förmå
uträtta.»
Den resa, om hvilken i bref talas, gälde nedra Tyskland. Hvad
som i första rummet var af vigt var att sammanhålla protestanterna
och söka hos dem upprätthålla modet. De protestantiske furstarne,
hvilka redan under konungens lifstid visat benägenhet att undandraga
sig Sveriges öfverbefäl, voro naturligtvis efter konungens bortgång ännu
mer fallne för att leda sig sjelfve, till följd hvaraf krafterna skulle
splittras och faran växa, i synnerhet som modet, för att icke säga
öfver-modet, hos de påfviske steg till sin höjd efter den olyckliga dagen vid
Lützen.
Den svenske konungens död var redan i och för sig en seger,
som stegrade Wallensteins sjelfkänsla J), ehuru han dock tillstyrkte fred
och äfven i bref uppmanade kejsaren dertill. Sådana åsigter lät han
äfven förstå vid ett sammanträffande med ett danskt sändebud. »Jag
börjar blifva gammal och sjuklig och är i behof af hvila», skall han
*) Gustaf Adolf var den ende medtäflare i falt, som han erkände.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
