Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Öfverblick af förhållandena i Tyskland - Hertig Bernhard af Weimar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hertig Bernhard aj Weimar.
21
alltså de från fienden eröfrade landskap ju mer ju längre förlorade,
och blef intet deraf Sveriges krona öfrigt utom erkestiftet och
kurfurstendömet Maintz, som också till en del var söndersplittradt.»
Hertig Bernhard af Weimar fick hertigdömet Franken. Han
åberopade ett löfte af Gustaf Adolf, och gåfvobrefvet undertecknades af
Axel Oxenstierna den 10 Juni 1633. Det väckte uppseende och Axel
Oxenstierna skall sjelf vid öfverlemnandet af gåfvobrefvet hafva yttrat:
»Må det förblifva till ett evärdeligt minne i vårt arkiv, att en tysk
furste begärt sådant af en svensk adelsman, och att en svensk
adelsman i Tyskland beviljat det, något som jag anser lika oerhördt och
orimligt, så väl att han begär och att jag gifver, som att jag begär och
han gifver.»
Det upptogs i synnerhet med förkärlek af alla dem, hvilka sökte
Sveriges skada, och hvilka genom att svärta den store mannen
hoppades kunna beröfva hans land och protestanterna stödet af hans
skarpsinne och erfarenhet. Densamme författare, som anför Axel
Oxenstiernas nyss anförda yttrande till hertig Bernhard, säger i
sammanhang dermed: »Gustaf var dock en kunglig person, men hvad skall
man väl säga om Oxenstierna, den svenske legaten? Denne adelsman
från ett rike på andra sidan hafvet, som glömsk af sin egen och
andras ställning begagnar till förlöpare tyska furstar och låter dem gå på
ömse sidor omkring sin vagn samt med blottadt hufvud åt sig
framräcka vatten, handduk och rätterna vid måltiden — som med stolt
panna vågar mönstra sjelfva kurfurstarne, liksom vore de hans hofmän,
och med en rynkning af sina ögonbryn gifver dem tillkänna sin
missaktning och sitt missnöje, om han tror sig i Tyskland och bland
tyskar märka något af det gamla lynnet, men icke något svenskt.»
Frågan om hertig Bernhards mottagande af Franken såsom län af
Sveriges krona står för öfrigt i samband med historien om
krigshändelserna, till hvilkas betraktande vi nu öfvergå, sedan vi å ena sidan
sett, huru sakerna ordnades här hemma, efter konungens död, och å
den andra huru Axel Oxenstierna sökte utföra sitt uppdrag att ordna
dem derute i den riktning, som Gustaf Adolf sjelf inslagit.
Vi skola dervid först kasta en blick på krigsrörelserna närmast
efter konungens död, hvaruti hertig Bernhard af Weimar intager ett i
hög grad framstående rum.
Hertig Bernhard af Weimar.
Den närmaste följden af segern vid Lützen var, att de kejserlige
måste lemna Sachsen. Utan artilleri och med hären så godt som i
upplösningstillstånd var det icke för Wallenstein att tänka på ett
förnyande af striden. Det var tvärt om en ren nödvändighet för honom
att draga sig tillbaka. Fruktan för en förening mellan de svenska och
sachsiska härarna, hvarigenom han skulle hafva blifvit afskuren från de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
