Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Det evangeliska mötet i Frankfurt 1634
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det evangeliska mötet i Frankfurt 1634.
4i
»Fransyska penningar förförde hög och låg» — heter det vidare
— »Frankfurt sådde ogräs, ridderskapet och städerna trätte om säten,
intet förtroende, den ene afundades på den andre. Furstar, grefvar
och herrar voro som barn, följde hvad deras doktorer och jurister dem
förepredikade, hvilka i alla konvent stodo bak ryggen på deras herrar,
talade och svarade som för dumbar — quantum degeneraverint a
pristina virtute (huru mycket hafva de icke vanslägtats från
forntidens dygd)! Hvar ville lefva för sig och agera både konung och
general, icke betraktandes, att de alla voro allena membra corporis
sub uno capite (lemmar i kroppen under ett och samma hufvud),
hvaraf följde, dum singuli pugnant, universi vincuntur
(medan hvar och en strider för sig, besegras alla).»
Om dessa furstars förhållande till kejsaren äfvensom till
förbundsdirektorn heter det: »De förde afvog sköld mot deras herre kejsaren,
hvilken de så kallade; ty så länge de kallade honom deras herre och
drogo svärd emot honom, kunde deras krig intet annat heta än
uppror (rebellion). Ehvad argument man brukade, halp det intet; de
ville aldrig förklara kejsaren fiende, mycket mindre ovärdig romerska
kronan; spelade och lekte med krigsväsendet och statu publico et
pri va to (det allmänna och enskilda tillståndet). Rikskansleren såsom
Sveriges legat och direktor af det evangeliska förbundet ärade de mycket
och gjorde honom så väl som mig mycken vördning; men när
rikskansleren mente med dem bäst, uttydde de det värst; och i sanning
hos dem till rättsinnighet och eget bästa gälde hvarken skäl eller råd.
Det dröjdes och disputerades, och fåfängt förnöttes tiden, till dess den
olyckliga slagtningen vid Nördlingen skedde. Derefter sent omsider
blef då en ända och slut gjord på denna riksdagen.»
Vill man efter denna den svenske herremannens framställning af
de främsta personerna i Tyskland göra en jemförelse mellan dem och
de svenska herrar, hvilka togo sig före att leda den bortgångne
konungens storartade verk till ett önskligt slut, och besinnar man, huru de
senare voro helt och hållet hänvisade till sin egen kraft, sitt snille och
sin omhugsan, så måste man medgifva att de stodo högt öfver desse
tyske furstar ej blott i bildning, men äfven i inre sedligt värde.
Sådane män, som då sutto vid rådsbordet i Sverige, företrädde i
Tyskland af Axel Oxenstierna, och sådana som der förde Sveriges
härar i fältet, hade väl då knappast sina likar. Vi hafva här ofvan sett
Per Brahe sjelf omtala, att Oxel Oxenstierna ärades och vördades högt.
Såsom ett bevis derpå må anföras, att de evangeliska ständerna
erbjödo honom kurfurstendömet Maintz. Rikskansleren skref derom till
sin broder Gabriel för att genom honom inhemta det svenska
riksrådets tankar, men tillkännagaf tillika, att han ej ämnade mottaga
anbudet. Han omnämnde det, säger han, endast emedan det blifvit
offentligen föreslaget och emedan deruti låge något för honom hedrande.
Det var i April månad 1634 som Gabriel Oxenstierna enligt sin
broders önskan anmälde det till honom gjorda anbudet, och på hösten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
