Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Slaget vid Nördlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slaget vid Nördlingen den 27 Augusti 1634.
49
ut till natten. Horn förnyade något senare frågan, och då gaf
hertigen sitt bifall. Han skulle sjelf uppehålla fienden, tills Horn komme
i säkerhet på Arensberg. Det var också hög tid, ty fienden, eggad af
framgången, trängde allt kraftigare framåt, och det fattades icke mycket,
att svenskarnes båda flyglar blifvit fullkomligt skilda från hvarandra.
Vi må nu, innan vi se slutet af striden, kasta en blick på
hertigens flygel.
Här gick äfvenledes till en början allt väl. Hertigen ankom
något senare än Horn och till en början var det endast kanonerna, som
på denna sida spelade mot hvarandra, men vid 8-tiden började
rytteriet röra sig framåt. De första fiendtliga skaror, som möttes, drefvos
undan, men de rytteriregementen, hvilka vunnit denna framgång,
upplöste sig under förföljandet och blefvo tillbakakastade af nya fiendtliga
krafter. Så ungefär gick det äfven med hertigen sjelf. Han ryckte
mot Gallas och dref honom till en början tillbaka, tills han i sin
ordning måste vika för öfverlägsna kejserliga skaror, hvarpå återigen
kanonelden ensamt spelade, medan hufvudstaden försiggick mellan Horn och
spaniorerna.
Längre bort på venstra flygeln hade hertigen förgäfves sökt kasta
förstärkning in i Nördlingen. Det rytteri, som skulle utföra detta, blef
tillbakakastadt, medan ännu längre bort åt samma håll några af Gallas
utskickade kroatregementen lyckades öfverrumpla den svenska trossen.
Den oordning och villervalla, som häraf uppstod, kunde man se från
höjden, der Horns fotbrigader kämpade med lejonmod, och åsynen
häraf bidrog i sin mån att nedslå modet.
På eftermiddagen gick det lifligare till på denna flygel. När
hertigen slutligen insåg nödvändigheten att draga sig tillbaka, och Horn
med sin vanliga klokhet och försigtighet började verkställa sitt återtåg,
vände sig hela den fiendtliga hären mot hertig Bernhard. Efter trenne
förnyade anfall lyckades det för De Werth att rubba det svenska
rytteriet på denna sida, så att det började vika. Hertigen gjorde allt hvad
en tapper anförare kan göra för att uppehålla modet, han ryckte till
sig den hvita guldstickade fanan, som hans lifregemente förde, och
störtade framåt, men det var förgäfves.
Midt i den vildaste striden, då hertigen åtföljdes endast af några
få ryttare, blef hans häst nedskjuten, fanan ryckt ifrån honom — af De
Werth, såsom några säga, enligt andra af den lothringska hertigen — och
han skulle blifvit tillfångatagen, om icke en ryttmästare vid Taupadels
regemente lemnat honom sin häst. Med denna lyckades han komma
ur trängseln. Nu upplöste sig hela den venstra flygeln i den vildaste
flykt i riktning mot bron vid Hirnheim, der Horn som bäst var i färd
med att låta sina trupper tåga öfver till Arensberg.
Artilleriet hade redan gått öfver bron uppåt berget, och en del af
den högra flygeln hade äfvenledes hunnit öfver, då med ens hertigens
flygel kom framstörtande, först rytteri, så fotfolk, allt i en oordnad
massa och alldeles spärrade det trånga passet. De kejserlige förföljde
Starbäck o. Bäckström, Ber. ur Sv. Hist. V. a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
