Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Följderna af slaget vid Nördlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
Christina.
konungen — det var Sigismunds äldste son Uladislaus — icke skulle
släppa ett sådant tillfälle ur händerna.
Före slaget vid Nördlingen togs denna fråga icke som så
synnerligen farlig, och äfven strax derefter, då hon var före i rådet och Johan
Skytte rådde, att man skulle afstå besittningarna i Preussen, satte sig
Jakob De la Gardie deremot och frågan fick hvila tills vidare.
Sedermera, då under loppet af året följderna af slaget vid Nördlingen visade
sig allt svårare, beslöt man att afstå besittningarna i Preussen, om
Uladislaus afstode Lifland och den svenska konungatitel, som han bar.
Men derpå tänkte minst Uladislaus. Han hade med framgång
fört kriget mot Ryssland och afslutat en fördelaktig fred med detta rike
samt var till följd deraf full af både mod och stolthet. Om Sverige
hade han samma föreställningar som fadern. Han vore Sveriges
rättmätige konung och svenskarne hans undersåtar, hvilka af hertig Carl
och hans son tvungits till olagliga konungaval. Guds vrede, krig,
hunger och pest hade derför drabbat dem, hvarunder Gustaf Adolf sjelf
måst tillsätta lifvet.
Bref af sådant innehåll utspredos i Sverige, och det utlofvades i
dem, att, om svenskarne återvände under sin rätmättige konungs välde,
skulle de blifva befriade från alla de olagliga skattebördor, hvarunder
de dittills suckat, och derjemte skulle de erhålla full religionsfrihet.
Ett sädant åskådningssätt af förhållandena gjorde sig ock gällande i de
polska fullmakterna, när underhandlingarna öppnades med anledning
af stilleståndets utlöpande.
I staden Holland sammanträdde i Januari 1635 de män, hvilka
voro utsedde för detta ändamål. Svenska regeringen hade skickat Per
Brahe, Herman Wrangel, Åke Natt och Dag samt Johan Oxenstierna,
rikskanslerens son. Den förstnämnde kom från Frankfurt am Main.
Sammanträdena egde rum i sjelfva slottskyrkan. »I kyrkan» — skrifver
grefve Per — »var öfvermåttan mycket folk och facklor. Hade så när
blifvit allarm, i det en af våra musketerare sköt af sitt gevär
oför-varandes i kyrkan.» Prakten var stor. »Vi hade med oss»—berättar
han vidare — »öfver 20 vagnar, hvar med sex hästar, några hundra
slädar, 12 drabanter hos min vagn, ett kompani kyrassierer, ett
kompani idelige officerare, ett kompani fotfolk, klädt uti livré (uniform), sex
trumpetare med härpukor för hvarje kompani, eljest otaligt mycket
främmande folk.»
Ett tecken, som visade sig på himmelen vid färden öfver sjön
Drausens is — det är en sjö strax söder om Elbing; staden Holland
ligger ett stycke öster om sjöns sydostligaste hörn — betraktades af
åskådarne som ett godt förebud. »Det var mäkta stark vinter» — berättar
grefve Per — »och då syntes öfver solen, som var uppgången, en skön
regnbåge med alla sina färger, som delte sig i två delar, och en spira
midt emellan, i anseende som silfver; varade nära en half timme.»
Emellertid utvisade början af underhandlingarna ingalunda någon
bekräftelse af den tolkning man gaf himmelstecknet. Uladislaus prun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
