Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Rikskansleren i Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
Christina.
Rikskansleren i Frankrike.
Framför alla andra måste dock smärtan träffa den man, som egt
Gustaf Adolfs fulla förtroende, som allt ifrån preussiska kriget var
invigd i alla politiska förhållanden och som på nära håll i första hand,
så att säga, fick se och erfara ej blott fiendernas, utan äfven de forna
bundsförvandternas förändrade uppförande. Det låg snart sagdt ett
stötande förakt i Kursachsens beteende, och hvad kejsaren beträffar, var
Sverige, liksom vid sitt första uppträdande i Tyskland, »en liten fiende»
utan någon betydelse. Det fordrades ett manligt sinne att nu hålla
modet uppe, men Axel Oxenstierna rättfärdigade nu i motgångens dagar
fullkomligt det förtroende, som den bortgångne store konungen fäst
vid honom.
Först och främst såg denne man sig omkring, huruvida icke
någor-städes han skulle finna någon, som ville räcka Sverige en kraftfull hand
till hjelp. Det var klart, att om faran för det habsburgska husets
öfvermakt varit stor före nederlaget vid Nördlingen, så var hon efter
detsamma större, och till följd deraf borde de, som företrädesvis hade
sin fördel af jemtvigtspolitikens uppehållande, nu mera än förr vara
färdige till handling mot kejsaren. Dessa makter voro Frankrike och
Holland. På Danmark var nu icke att tänka, det var nu hela tiden
igenom en hemlig fiende till Sverige. Lika litet var det nu som förut
att räkna på England.
Hollands vänskap hade så väl Gustaf Adolf som efter hans död
Axel Oxenstierna sökt vinna. Vi påminna om hjelpsändningen 1633.
Dock herskade i Holland missnöje mot Sverige med anledning af
tullarna i de preussiska städerna, och för öfrigt voro holländarne
upptagna af sitt eget krig mot Spanien.
Den enda makt således, som var att tänka på, var Frankrike.
Men mot detta rike hade, som vi minnas, Gustaf Adolf oaktadt
förbundet ingalunda varit vänligt sinnad. Han kunde ej med Richelieus
baksluga statskonst och ville utestänga Frankrike från all förstoring på
Tysklands bekostnad. Efter hans död följde Axel Oxenstierna samma
grundsatser, så att Richelieu börjat närma sig Wallenstein och äfven
Danmark, för att genom dem utöfva inflytande på händelserna och
mera rakt fram hafva Frankrikes fördelar i sigte.
Enligt hans yttrande till konung Ludvig 1633 borde Frankrike så
länge som möjligt söka afhålla sig från att öppet deltaga i kriget och
blott genom penningar underhålla det, men som lön för hjelpen borde
man söka erhålla de fasta platserna vid Rhen, äfven om deraf
framdeles skulle födas krig. Sveriges öfvermakt i Tyskland borde hindras,
men Sverige sjelft borde ej få falla. Kan hända skulle tiden aflägsna
all fara i detta afseende, liksom den befriat kristenheten från stora
faror genom den svenske konungens död.
Ingenting kunde hafva inträffat, som bättre förändrat förhållandena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
