Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Rikskansleren härens fånge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rikskansleren härens fånge.
65
på lifvet, trängande den ur sina qvarter, och till slut förklarade de
tyske generalerne i svensk tjenst, att Banér borde draga sig tillbaka
ända till Magdeburg för att undvika det nära grannskapet med sachsarne
och de fiendtligheter, som till följd deraf kunde uppstå. Vi kunna
väl föreställa oss, huru harmen skulle bränna i rikskanslerens barm,
huru förbittringen skulle sjuda hos Johan Banér. Och knappt stodo
de i Magdeburg, så funno de, att intet dermed vunnits, ty kurfursten
ryckte dem efter i spåren.
Här gick det derhän, att de missnöjde började på egen hand
offentligen underhandla med kurfursten, och ännu mer, de förklarade
rikskansleren för sin fånge, tills han utbetalat dem deras innestående
sold. Detta skedde under Johan Banérs frånvaro. När han återkom,
befunno sig generalerne på en sammankomst med kurfursten.
Nu samlades Banér och skottarne Ruthwen och Lesslie hos
rikskansleren till öfverläggning. Man insåg faran af att tvänne sådane män
som rikskansleren och Banér, på hvilka nu allt berodde, befunno sig
på samma ställe, om de missnöjde skulle skrida till fiendtligheter.
Derför beslöt man, att rikskansleren skulle afgå till Östersjökusten. Det
var ock nödvändigt att hålla förbindelsen med Sverige öppen, i
händelse ett återtåg blefve nödvändigt. Beslutet blef genast satt i
verkställighet. Under natten till den 19 September lemnade rikskansleren
Magdeburg och tog vägen till Pomern, ledsagad af säker betäckning.
De missnöjde skreko på flykt och förvirringen steg till sin höjd.
Då berättas Johan Banér följande dagen hafva fängslat de tyska
generalerna, uppstält hären i slagordning och i kraftiga ord framstält
Kur-sachsens trolösa uppförande och den skamliga fred, som det slutat med
kejsaren i Prag, samt väckt soldaternes mod att hämnas och förklarat,
att han ville dö med dem. Full af mod och beslutsamhet skall han
hafva slutat med dessa ord: »Den som vill vara trogen den
evangeliska läran, Sverige och sin ära, han följe mig!» Och hela hären följde
honom.
Men äfven han lemnade med hären Magdeburg och drog sig åt
vester. Det skedde den 22 September. Han ville dermed en gång
slippa ifrån den nära beröringen med kurfurstens här, sökande ännu
allt jemt att uppehålla underhandlingarna om fred.
Under sådana förhållanden kan man lätt föreställa sig, med
hvilken sinnesstämning rikskansleren skulle mottaga så väl underrättelsen
om det ingångna stilleståndet med Polen som de fortfarande
uppmaningarna hemifrån att sluta fred. Regeringen i Stockholm gick så långt,
att hon ville afstå från all ersättning och till och med nöja sig med
en försäkran af de två kurfurstarne i Sachsen och Brandenburg i stället
för en fred omedelbart ingången med kejsaren. Det kom äfven tiil
rikskanslerens kunskap, att Adler Salvius låtit i rådet förstå, »det han
(rikskansleren) skulle hellre dö af stolthet än ingå en fred, som vore
mindre hederlig, men nu för riket nödvändig.»
Om rådets fredsförslag skref han till brodern, att den freden icke
Starbäck o. Bäckström, Ber, ur Sv. Hist. V. e
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
