Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Johan Banérs fälttåg - Återtåget från Torgau, sommaren 1637
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Baners fälttåg iàjy.
75
om Banér hunnit till Fürstenwalde, der han hvilade öfver denna dag.
Efter öfvergången af Odern vände Banér mot norr för att öfver
Landsberg, som ännu innehade svensk besättning, gå öfver Warthe. Han
visste väl, att Marazini stod på andra sidan, men han hoppades, som
nämndt är, kunna slå sig igenom dennes här.
Den 26 Juni kom Banér fram till Landsberg, men här fann han
icke blott Marazini, utan en kejserlig här, så att fienden var honom
betydligt öfverlägsen. Att gå öfver Warthe var således omöjligt. Att
gå åt vester öfver Odern var lika omöjligt, ty äfven här stodo
fiendtliga härar. Det återstod då intet annat än att rycka öfver polska
gränsen. Det var ett förtvifladt steg, som sannolikt skulle hafva förorsakat
ett fredsbrott med Polen, men det var den sista utvägen. De
kejserlige generalerne jublade och skrefvo till Wien, »att de nu hade fått
Banér i säcken». Ställningen var förtviflad, och mången skulle i Johan
Banérs ställe gifvit allt förloradt.
Han gjorde det icke. Väl gaf sig hans harm luft mot det
franska sändebudet, som åtföljde hären, men derunder sinnade han ifrigt
på någon utväg att rädda sig och hären. Han försökte till och med
under de dagar, den 26—29 Juni, som han stod här framför
Landsberg, att komma öfver Warthe, ehuru det misslyckades.
Då förklarade han, att han ämnade gå öfver polska gränsen, och
alla anstalter vidtogos för detta ändamål. Qvinnorna, äfven Banérs fru,
sändes i förväg, den sämre trossen brändes, och i en sammankomst
med det högre befälet gåfvos de sista befallningarna. Det egde rum
den 29 Juni. Fienden fick kännedom om denna sista förtviflade
utväg, gladde sig deråt, och lät genast en truppstyrka afgå inåt Polen,
der de kunde fritt tåga in och ut utan att behöfva frukta något
fredsbrott, såsom fallet var med svenskarne. Så ingick den 30 Juni.
Och Banér bröt upp, men i alldeles motsatt riktning. Ilbud
skickades öster ut efter qvinnorna att vända, och i iltåg gick det vester ut
till Odern. Någon fiende syntes icke till, och vid Göritz söder om
Küstrin kunde Banér utan förlust vada öfver Odern. Han hade tvärt
om den lyckan att öfverraska och bemäktiga sig hundra vagnar lastade
med lifsförnödenheter, något som var i hög grad välkommet. Dagen
derpå den 1 Juli togs vägen nordvest längs Odern. Det gick
fortfarande i sträcktåg, men den 3 Juli uppnåddes Schwedt, der Herman
Wrangel stod i ett befästadt läger.
Detta återtåg, som med så mycken ihärdighet, kraft och lycka
utfördes, väckte fullt ut lika mycket uppseende i Europa som segern
vid Wittstock året förut. Richelieu säger i sina minnesanteckningar,
»att detta återtåg, på hvilket Banér emot sextiotusen man blott hade
fjorton tusen, hvilka han på några flyktingar och sjuka när räddade
tillika med kanoner och tross, kan jemföras med de ärorikaste historien
vet att omtala».
En historieskrifvare omtalar ock en tafla, hvarpå svenskarnes
trångmål och räddning enligt tidsandan framstäldes på det sätt, att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
