Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Johan Banérs fälttåg - Banér i Pomern, hösten 1637 - Banér i Böhmen 1639
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
Christina.
trodde det ock sjelf, men det är sannolikare, att han föll ett offer för
sin egen omåttlighet. Han var den ende tyske furste på sin tid, som
förtjenade furstenamn, var Hugo Grotii omdöme om honom.
Banér hade hoppats att sammanträffa med honom vid Donau. Vi
vilja nu följa honom under detta år.
Johan Banér i Böhmen löjg.
Början af detta år utmärktes af lysande framgångar för de svenska
vapnen. Ifrån Meklenburg, der Banér stått med hären mot slutet af
1638, gick han i Januari 1639 öfver Elben vid Lauenburg, oaktadt
både Danmark och hertigen af Liineburg hotade med krig, vände
derefter söder ut och skyndade att undsätta Erfurt, den enda stad i det
inre Tyskland, som svenskarne ännu hade i behåll.
Det lyckades, och så föga förmådde fienden göra motstånd, att
svenskarne dref honom undan ända till Dresden och Freiberg. Den
sistnämnda staden, som ligger vid Freibergska Mulde sydvest om
Dresden, försvarade sig tappert, och tvänne kejserliga härar under
Mara-zini och Hatzfeld skyndade till undsättning. För att förekomma deras
förening skyndade Banér mot Marazini, hvilken drog sig undan.
Men Banér följde efter och så kom det till ett slag vid Chemnitz,
det var den 4 April 1639. Svenskarne vunno här en afgjord seger.
Det kejserliga rytteriet flydde, fotfolket blef nästan tillintetgjordt.
Nu utbredde sig de segrande svenskarne åter öfver den sachsiske
kurfurstens länder, men gingo derifrån in i Böhmen. Montecuculi och
Hofkirchen, som skulle skydda Prag, sökte hindra Banér att öfvergå
Elbe, men han kom det oaktadt öfver vid Melnitz, och de båda
kejserlige generalerne blefvo tagna till fånga. Hatzfeld hade under tiden
med 10,000 man inryckt i Prag.
Framför denna stad anlände Johan Banér den 20 Maj. Att med
storm taga staden, fann han vara omöjligt, och han stälde sig derför
i slagordning och utmanade Hatzfeld till strid, som denne likväl icke
antog. Sedan Banér väntat på honom hela dagen, tågade han bort
till Brandeis (nordost om Prag) och lät sitt folk sprida sig öfver
nordöstra delen af Böhmen.
När han bröt in i landet, hade han utfärdat en kungörelse, hvari
böhmarne uppmanades att stanna i sina hem. Soldaterne förbjödos
vid stränga straff att plundra, mörda och bränna, och befälet gjordes
ansvarigt för deras förbrytelser. Derjemte förklarade han, att han ville
befria böhmarne från de påfviskes förtryck. Men hvad det förstnämnda
beträffar, så var det ej numera som på den store konungens tid, och
hans anda lefde ej längre bland hans krigare. Den stränga
krigstuktens dagar voro förbi, och de foro fram med mord och brand i likhet
med de kejserlige, om också icke fullt så grymt som de. I allmänhet
var det dock mera tyskarne sjelfve, som stodo i Sveriges tjenst, än det
var de infödde svenskarne, som i detta afseende utmärkte sig. En
omständighet är dock härvid att taga i betraktande, nemligen den att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
