Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Lennart Torstenssons fälttåg - Torstensson tillträder befälet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
Christina.
nolika bortgång: »Här aktar man sådant föga och tror sig snart kunna
få en annan i stället. Men sådane karlar låta sig icke skakas ur
armarne.» Så var det ock; icke egentligen derför, att icke en i afseende
på krigförandet duglig person fans, men derför att denne var sjuklig
och såsom sådan erhållit afsked och nyss hemkommit till
fäderneslandet för att i ro sköta sin helsa. Det var Lennart Torstensson.
Det var ej blott den döende Johan Banér, utan alla ansågo herr
Lennart såsom den lämpligaste att öfvertaga fältmarskalksstafven. Man
tänkte sig honom som Banérs efterträdare redan under dennes lifstid.
»I begären tjenstledighet för sjuklighet» — skref regeringen till
Torstensson om sommaren 1640 — »men Banér är ock sjuklig och ingen
efter honom att upprätthålla verket, fortsätt ännu en tid af kärlighet
till fäderneslandet!»
Det var af en i hög grad besvärlig gikt som Torstensson led. Han
hade ådragit sig sjukdomen hufvudsakligen under sin fångenskap.
Regeringen måste till slut villfara hans begäran att få lemna hären, och
nu på våren hade han kommit hem, endast några veckor före det bref,
som förkunnade Johan Banérs död. Nu vände man sig till honom
med begäran att blifva dennes efterträdare.
Axel Oxenstierna talade om hans duglighet (capacitet) och påminte
om den store konungens omdöme något förr än Torstensson blef
fången vid Nürnberg, »att hans maj:t väl dristade sig förtro honom en
här», samt påpekade, »huru generalen sedan den tiden varit med,
vore van vid detta kriget och älskad i hären». Torstensson gjorde
likväl invändningar, och hans giktbrutna kropp talade tillräckligt för
honom, men regeringen förde honom genom rikskansleren till sinnes,
»att han mera borde se på fäderneslandets nöd än sin sjuklighet;
blefve denna allt för svår, så kunde han få resa hem, sedan han
ordnat verket och beredt vägen för en ny efterträdare».
Den som regeringen redan nu tänkte sig som Torstenssons
efterträdare, för hvilken han skulle bereda vägen, var Johan Lilliehöök.
Han var ännu för ung och för litet känd i hären att träda i spetsen
för densamma, men han blef Torstenssons närmaste man i befälet
såsom general-löjtnant. Gamle Herman Wrangel arbetade för sonen
Carl Gustaf till denna plats och förestälde, »att denne varit nio år vid
hären och arbetat nog för att icke blifva af en annan förbigången»,
men det svarades, att Carl Gustaf vore ännu ung nog att vänta.
Fadern tröstade för öfrigt sonen med, att den nye fältmarskalken ej länge
skulle kunna hålla ut, och om då Lilliehöök blefve fältmarskalk efter
Torstensson, skulle Carl Gustaf vara ämnad att intaga Lilliehööks plats.
Efter tre dagars betänketid mottog Torstensson befälet, men hela
sommaren förgick, utan att han för sjuklighets skull kunde fara öfver
till Tyskland. Den 17 Augusti skrifver Herman Wrangel till sin son:
»Torstensson är bättre och går inom kort till hären med 400,000
riksdaler, hvaraf väl du får din del.» Han afseglade ock i September,
men stormar kringkastade honom på sjön, så att han först i början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
