Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Kriget mot Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
Christina.
Han begaf sig på väg i Juni, men när han kom in i Schlesien, fann
han både detta land och Mähren så fylda af kejserligt krigsfolk, att
han icke vågade fortsätta vägen till fältmarskalken, förr än denne
närmat sig norra kanten af detta land.
Enligt föreskriften i regeringens bref skulle nu Torstensson draga
sig till nordvestra Tyskland under sken af att söka qvarter, sända en
flygande här inåt Pomern och Meklenburg att oförmärkt afvakta hans
ankomst och emellertid försäkra sig om öfvergången öfver Elbe. Sedan
skulle han med hela hären gå in i Holstein, »ryckandes så djupt in
i Jutland och öfver Medelfarsund in i Fyen, som hären räckte till». —
»Den eder motstår, må I hålla för fiende; all samling af krigsfolk,
danskt som tyskt, må I skingra. Skickar man och frågar, på hvems
order I gån derin, så må I svara: att nöden tvingar för att få qvarter
för folket.» I afseende på de hinder, som mötte den djerfva planen,
nemligen huru Torstensson skulle undkomma fienden, huru han skulle
bevara de svenska besättningarna i Olmütz, Schweidnitz och flerstädes,
samt faran i allmänhet för svenskarnes ställning i Tyskland — i
afseende härpå råder regeringen att utforska Gallas, om icke nu en
va-penhvila kunde afslutas på t. ex. tre veckor, tills franske ministerns
mening kunde hinna ingå om ett längre stillestånd. Näppeligen skulle
dock fienden följa honom långt bort om Leipzig, »då detta nu vore
borta (för fienden) och mest allt der neder åt är öde».
Orsakerna till det nu beslutade kriget voro både många och gamla
samt ständigt ökade eller upplifvade. Gustaf Adolf och Axel
Oxenstierna förutsågo redan under polska kriget, att ett krig med Danmark
förr eller senare skulle blifva en nödvändighet. Konung Christian å
sin sida gjorde ock allt hvad han kunde för att påskynda utbrottet,
så att hans fel var det visserligen icke, att freden bibehölls så länge
som den verkligen gjorde. Det var det danska riksrådet och det för
Danmark bedröfliga förhållande som egde rum mellan detsamma och
konungen, i det att allt som denne föreslog, så snart det rörde krig,
ja, det nödvändigaste för Danmarks försvarsväsen vägrades — detta var
det, som band händerna på Danmarks konung.
Emellertid gjorde han hvad han kunde för att skada Sverige. I
Tyskland sökte han bilda ett tredje parti för att hålla Sverige stången
och ville begagna det gynsamma tillfället, då efter olyckan vid
Nörd-lingen allt gick bakut. Det kunde ock hafva varit snart gjordt med
Johan Banér, då denne ensam hade att kämpa mot kejsaren och snart
sagdt hela Tyskland, men danska rådet sade nej, och ständigt nej, så
snart Christian ville hafva penningar. Polen uppmuntrade han till krig.
Vi påminna om hans yttrande, då stilleståndet i Altmark var utlupet.
Ständigt erbjöd han sig att medla fred i Tyskland, men motarbetade
alltjemt Sveriges planer, retande grannriket mera, än han verkligen
förmådde skada det.
Men verklig skada åstadkom han deremot, på samma gång som
han retade sinnesstämningen i Sverige på det högsta, genom sina åt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
