Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Kriget mot Danmark - Sjökriget 1644
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
Christina.
men detta hade icke lyckats. Fartygen voro små, men snabbseglande
och folket sjövandt. Befälhafvare var Martin Thijsen.
Underrättelsen härom förmådde konung Christian att lemna
Göteborg. Förgäfves hade han uppmanat dess befälhafvare att gifva sig.
Denne bad konungen ej mer göra sig så skymfliga förslag, utan anse
honom för en man, som i alla sina lifsdagar burit ett ärligt namn,
hvilket han ock ville lemna sina efterkommande i arf. Dagen efter
mottagandet af detta svar fick konungen underrättelse om, att De
Geerska flottan skulle utlöpa från Holland, och han måste begifva sig
mot henne.
Qvarlemnande några skepp framför Göteborg, bröt han derför upp,
utan att hafva vunnit något, icke ens lyckats befria Skåne från Horn,
som från regeringen i Stockholm erhöll sträng befallning att icke lemna
Skåne annat än för det fall, att Göteborg vore i den yttersta nöd.
Med sina nio snabbaste fartyg seglade konung Christian utåt
Nordsjön, spanande efter de holländska skeppen, hvilka han också mötte
utanför vestra kusten af Sleswig. Thijsen anföll genast häftigt, men
kunde med sina små fartyg ingenting uträtta mot de stora danska
krigsskeppen, utan drog sig tillbaka och lade sig i sundet mellan öarne
Sylt och Rom, dit de danska icke vågade sig in. De lågo dock der
utanför på vakt, tills konungen kallades åt annat håll, då Thijsen
återvände till Holland för att förse sina fartyg med nya förråd och laga
de undfångna skadorna.
Det var den stora svenska flottans utlöpande, som kallade konung
Christian tillbaka till de östra farvattnen. Rikskansleren skref i Mars
månad till Torstensson och underrättade honom om Gustaf Horns
infall i Skåne. »Vår hufvudafsigt är» — skrifver han — »att spänna alla
krafter utomlands och hemma att dämpa denne granne, och derför till
att förekomma all undsättning, tränga med all makt in på hans dörr
vid första sommardag .... I Maj vilja vi med hela flottan vara i sjön
och på alla sidor söka komma in på Seeland. Lyckas detta anslag, är
att förmoda, det vi med Danmark skulle kunna föra ett kort krig.»
Danska flottan var det största hindret och dertill kejsaren. I
afseende på det förra hade man uppbjudit allt att göra den svenska
flottan jemnstark, i afseende på det senare vore att betänka, hvilket
som var rådligare, att gå mot denne och blott med en liten här hålla
Holstein och Jutland i tvång eller tvärt om hålla fast vid hufvudanfallet
på Danmark och endast naggvärja sig mot kejsaren. »Skäl vore på
båda sidor, men såge man något längre, så skulle ett slappt krig med
Danmark gifva detta mod och de öfriga fienderna rådrum att hjelpa.
Sedan vore denne fiende så nära, att hvad annan fiende än påkommer,
vore ingen som mera kunde oroa oss. Derför vore efter moget
öfvervägande bäst att hafva ett öga på kejsaren, men tu på Danmark och
sätta hufvudmålet i att bryta dess krafter.»
Torstensson gjorde också allt hvad på honom berodde för att ut*
föra denna Axel Oxenstiernas plan. Men det gick icke efter Uträk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
