Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Kriget mot Danmark - Sjökriget 1644 - Torstensson och Gallas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kriget mot Danvmrk 1644.
105
När konung Christian lemnade sin flotta, hade han uppdragit
befälet åt Peder Galte, en sextio års gammal man. Denne fick nu se —
det var den 28 Juni — huru de svenska skeppen ordnades till strid,
och då han fann, att det här var fråga om »konstens reglor», ordnade
han äfven sina skepp till strid och begaf sig till och med utom
hamnen för att få bättre utrymme. Knappt var det gjordt, förr än han
fick se den svenska flottan med förlig vind segla ut ur hamnen, men
icke för att slåss enligt konstens regler, utan helt enkelt för att komma
ur klämman och segla hem att böta sina skador. Innan den gamle
herr Peder hann hemta sig, var det för sent. Det kostade honom
hufvudet.
Men Carl Gustaf Wrangel hemförde lyckligt den svenska flottan
och mottogs med jubel i Sveriges hufvudstad.
Torstensson och Gallas.
Emellertid hade det lyckats konung Christian att afhålla fienden
från de danska öarna. Torstensson försökte väl ett par gånger att gå
öfver till Fyen, men utan framgång, och efter stora flottans
instängande vid Kiel, vågade icke heller Gustaf Horn gå öfver till Seeland,
ehuru lådjeflottan från Kalmar ankommit. Men med Malmö, ointaget
och hela Skåne med dess fiendtligt sinnade befolkning bakom sig,
ansåg Horn det vara klokare att angripa den nämnda staden, och
styrktes deri af regeringen. En omständighet till, som inverkade på Horn,
var ankomsten af en kejserlig här till Danmarks hjelp, mot hvilken
Torstensson måste vända sig och till följd hvaraf han med otillräcklig
styrka skulle hafva vågat en landstigning i sjelfva Danmarks
hufvudland. Man måste medgifva, att den gamle danske konungen gjort
underverk, när man tager i betraktande de få medel för kriget som
stodo till hans förfogande.
I förhållande till faran var framgången stor. Hela ställningen
påminner i viss mån om det förra kriget mellan oss och Danmark, fast
lotterna voro ombytta. Då var det Christian, som satt i medvind och
föreskref lagar, medan Gustaf Adolf stod så godt som ensam. Men
denne kunde stödja sig på och uppbars af Sveriges allmoge. I
Danmark var allmogen lifegen. I sjelfva verket börjar just med denne
den störste af Oldenburgarne följderna att visa sig af den olyckliga
medeltidsuppfattningen, »att Gud skapat bönderna till trälar». Hos
oss var bonden van att räcka konungen handen i farans stund, i
Danmark ville han det nog, men handen var bunden i träldom.
Danmarks ställning på högsommaren 1644 påminner i viss mån om
Sveriges vid samma tid 1612, då Gustaf Adolf förföljde Rantzau ner emot
Kalmar och konung Christian måste vända om från Jönköping.
Här hemma hos oss syntes förhållandena bekymmersamma nog,
helst som krigets gång icke alldeles motsvarade förhoppningarna och
medel brusto, om det allt för mycket skulle utdragas på längden. Den
af Carl Gustaf Wrangel hemförda flottan var utblottad på allt, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
