Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Carl Gustaf Wrangels fälttåg - Slaget vid Zusmarshaussen den 7 Maj 1648 - Pfaltzgrefven Carl Gustafs fälttåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 s
Christina.
Melander, hvilken enligt Gronsfelds yttrande var en tapper, nitisk
och verksam soldat, men äfven egensinnig, oförskämd och högdragen,
fann i denna strid en soldats död. En kula träffade hans högra axel,
så att han icke kunde sitta till häst, men fastän blodet strömmade
öfver honom, lät han på fyra korslagda pikar bära sig omkring i
striden. Då såg han några soldater börja fly och han ropade till dem:
»Soldater, kamrater . . .!» — och så afbröts han af en kula, som
träffade honom i bröstet.
Den vikande hären upptogs af bairarne vid ett pass, beläget
omkring en mil från Augsburg och räddades derigenom samt genom
Mon-tecuculis tapperhet från fullkomlig förstöring. Under natten aftågade
de till Augsburg. I striden hade de förlorat 2,000 man, nio kanoner
och all trossen.
Efter striden vid Zusmarshaussen sändes Königsmarck till Böhmen,
men Wrangel och Turenne gingo öfver Lech utan att Gronsfeld, som
fått befälet efter Melander, vågade göra motstånd, gingo vidare öfver
Isar och framträngde härjande till Inn. Alla, som kunde, flydde
undan; först och främst den gamle kurfursten, som begaf sig ända till
Salzburg.
När Wrangel slutligen lemnade det uttömda Baiern och drog sig
genom Schwaben till Franken, dit den nye öfverbefälhafvaren öfver de
svenska härarna i Tyskland, pfaltzgrefven Gari Gustaf, var på väg för
att förena sig med honom, kom underrättelse om, att freden var
afslutad.
Carl Gustaf hade på sommaren kommit öfver från Sverige. Hans
fälttåg var kort och berättelsen om detsamma sammanhänger med
skildringen af den sista bedriften i detta krig, hvilken tillhör Königsmarck.
Vi skola i ett sammanhang framställa detta.
Pfaltzgrefven Carl Gustafs fälttåg.
När den unge pfaltzgrefven skildes från Torstensson i Böhmen
om hösten 1645, skall den senare vid afskedsgästabudet hafva uttalat
den förhoppningen, att hans lärjunge i kriget en gång i framtiden skulle
komma att bära Sveriges krona. Om denna förhoppning emellertid
då syntes oviss, så gick det så mycket fortare för Carl Gustaf att blifva
sin läromästares efterträdare i befälet.
Hemkommen — mot slutet af December 1645 kom han till
Stockholm — öfverhopades han af hedersbetygelser samt uppbars af ryktet
om stor enskild tapperhet och Torstenssons hedrande förtroende. Bland
annat omtalades, huru han vid Bernburg om hösten 1644 visste att
reda sig mot icke mindre än åtta fiender, som anföllo honom ensam.
Han var då öfverste för kurländingarne och hans regemente hade vid
ett ströftåg blifvit skingradt samt han sjelf jagad in i hörnet mellan
tvänne gärdesgårdar, der de åtta fiendtlige ryttarne trängde omkring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
