Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Drottning Christinas ungdom och uppfostran - Christinas förmyndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Christinas förmyndare. 165
klockan 3 på rnornarna. Med sådan arbetshåg, i förening med en
icke mindre ovanlig uppfattningsgåfva, blef Christina slutligen sin tids
lärdaste fruntimmer; men den menliga inverkan häraf på hennes
regent-kall kan väl dock ej utan orättvisa läggas hennes förmyndare till last.
Skildringen huru Christinas egenskaper vidare utvecklade sig, så
väl som denna utvecklings följder, tillhör en annan afdelning af dessa
berättelser, der vi skola taga i betraktande hennes utöfning af
regeringsbestyren efter hunnen myndighetsålder, och vi öfvergå nu till dem,
som under hennes minderårighet styrde riket.
Christinas förmyndare.
Det är förut berättadt, huru genom 1634 års regeringsform
riksstyrelsen och förmynderskapet för den unga drottningen anförtroddes
åt de fem riksembetsmännen: Gabriel Gustafsson Oxenstierna, riksdrots;
Jakob De la Gardie, riksmarsk; Carl Carlsson Gyllenhielm, riksamiral;
Axel Gustafsson Oxenstierna, rikskansler, samt Gabriel Bengtsson
Oxenstierna, riksskattmästare.
Främsta platserna i denna regering innehades af bröderna
Oxenstierna, bland hvilka den äldre, Axel, var den främste i egenskaper
och inflytande, samt den yngre, Gabriel, såsom riksdrots satt främst i
regeringen och rådet.
De tillhörde en gammal, rik och ansedd svensk ätt, om hvilken
under medeltiden mycket varit att förtälja. Den var på flera sätt
befryndad med Wasa-slägten och hos båda slägterna finner man samma
riktning åt ett starkt adelsvälde, hvarföre de ock under unionstidens
hvälfningar än uppträdde mot unionskonungen, när denne hotade att
blifva farlig för adeln, än och oftare för honom, när adelns välde
hotades af svenska allmogen. Myndige män, med stort inflytande, voro
emellertid alltid desse Oxenstiernor, hos hvilka, alltifrån stamfadern,
riksrådsvärdigheten syntes gå i arf från far till son. Mot slutet af
unionstiden tycktes den förut talrika och vidt utgrenade slägten nära
att dö ut, då den ende manlige medlemmen deraf, Christer Bengtsson,
förlorade tolf barn efter hvarandra, hvilka alla dogo kort efter födelsen.
Vi hafva förut anfört sägnen, huru det trettonde, som genast efter
födelsen döptes till Gabriel, ett nytt namn inom slägten, undgick de
öfriges öde och sedermera fortplantade ätten. Fadern, Christer
Bengtsson, blef halshuggen vid Stockholms blodbad 1520, och sonen, Gabriel,
skall då blifvit räddad af skarprättaren. Han blef sedermera af Gustaf I
kallad till riksråd och vid Erik XIV:s kröning 1561 upphöjd till
friherre, hvarefter han skref sig friherre till Mörby och Steninge, herre
till Årstad, Gäddeholm och Fånö. Hans son Gustaf, näst den yngste
bland elfva syskon, riksråd, friherre till Fiholm och Rinkestad, hade
med sin hustru Barbro Bielke tre söner och sex döttrar, af hvilka två
söner och fyra döttrar hunno till mogen ålder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
