Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Statsförvaltningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Statsförvaltningen.
241
sin ort, med en tämligen löslig sammanhållning genom rådet och en
konung eller riksföreståndare, hvilken dock vanligen blott kunde vinna
en tillfällig lydnad, hade visserligen redan under Gustaf I öfvergått till
en mera monarkisk, utgående från konungen samt utöfvad af hans
förtroendemän, och af honom gjordes äfven genom inrättandet af det så
kallade »kammarrådet», sedermera benämndt räknekammaren, en
början till införande af fasta förvaltningsverk; men i allmänhet voro både
under honom och hans fyra närmaste efterträdare alla embeten utom
rådet af mera tillfällig beskaffenhet, hvarföre ock ofta samme person
fick sig anförtrodda de mest olikartade befattningar, dem han icke sällan
hade att samtidigt utöfva. Under Gustaf Adolfs regering åter fick,
väsentligen genom Oxenstiernas inflytande och under hans ledning,
hvarje gren af statsförvaltningen sitt särskilda styrelseverk, hvilka
utgjorde ett slags utgreningar af rådet, styrda af dess främsta ledamöter,
de fem riksembetsmännen, biträdda af några ledamöter utom rådet,
jemte erforderlig tjenstemannapersonal. De hade likväl ej före
konungens död hunnit blifva fullt ordnade, och mycket var ännu obestämdt
både i deras sammansättning och deras åligganden.
Båda delarna blefvo genom 1634 års regeringsform bestämda och
tillika hela statsförvaltningen bragt i ett fullständigt ordnadt system.
Grundtanken i detta system var, att myndigheten tillhörde embetet och
icke personen, hvilket senare varit den dittills vanliga uppfattningen.
Hvarje embete fick nu sina bestämda åligganden, oberoende af
innehafvarens personlighet, och stäldes tillika under sådana kontroller, att
dess utöfning alltid kunde öfvervakas. Derföre genomfördes ock i
systemets alla delar den kollegiala formen, så att ingen fick vara
en-rådande, utan beslut fattades af flera samfäldt. Så utgjorde regeringen,
medelpunkten i hela förvaltningssystemet, ett kollegium af de fem höga
riksembetsmännen, gemensamt biträdda af ett mera omfattande
kollegium, riksrådet, som hördes i alla frågor af någon vigt, och hvar för
sig ordförande i ett särskildt kollegium: riksdrotsen i hofrätten, för
rättsväsendet; riksmarsken i krigsrådet eller krigskollegium, såsom det något
senare benämndes, för landtförsvaret; riksamiralen i amiralitetskollegium,
för sjöförsvaret; rikskanslern i rikskansliet, för utrikes ärendena,
landt-regeringen och föredragningen i rådet, samt riks skattmästaren i
räknekammaren, sedermera kallad kammarkollegium, för kronans uppbörd och
utgifter. Dessa kollegier hade vidare under sig andra myndigheter,
likaledes ordnade kollegialt, så vidt det kunnat ske, till hvilka, så väl
som till en närmare redogörelse för kollegiernas åligganden och
sammansättning, vi återkomma här nedan vid framställningen af de särskilda
förvaltningsgrenarna.
Kollegierna voro dels utredande, dels beslutande och dels dömande
myndigheter. Hofrätten var naturligen företrädesvis domstol, men var
äfven i visst afseende ett förvaltningsverk och hade tillika att till
regeringen afgifva yttranden i juridiska frågor. Krigs-, amiralitets- och
kammarkollegierna voro företrädesvis förvaltande verk, men hade till—
Starbäck o. Bäckström, Ber. ur Sv. HU t. V. j6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
