Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Rättsväsendet - Lagmansrätter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rättsväsendet.
345
nemligen Uplands, Vestmanlands, Dalarnes, Södermanlands, Nerikes
och Norrlands under Svea hofrätt; Vestergötlands med Dals,
Östergötlands, Tio häraders (i Jönköpings och Kronobergs län), Kalmare läns
med Ölands samt Vermlands under Göta hofrätt; Norra Finlands med
Ålands och Österbottens, Södra Finlands med Tavastlands och Nylands
samt Carelens med Keksholms under Åbo hofrätt, och Ingermanlands
under hofrätten i Dorpt, hvilka utgjorde andra instansen och upptogo
vädjande mål från rådstufvurätterna i städerna och häradstingen på
landsbygden. Ingen kunde vara landshöfding i den lagsaga, der han
var lagman. Hvarje rådstufvurätt hade till ordförande en af konungen
förordnad slottsfogde, men hvarken landshöfdingen eller
slottshöfvits-mannen (ståthållaren) hade med rådstufvurätten någon befattning.
Domaremakten blef sålunda i 1634 års regeringsform bestämdt skild
från den exekutiva, hvilket dittills icke varit särdeles noggrant
iakttaget.
I vissa fall egde dock landshöfdingarne en ganska vidsträckt
domaremakt. De kunde utan dom och ransakning låta afrätta
skogsstry-kare, röfvare och grofva förbrytare, som ertappats på bar gerning. Då
zigenare och tattare till stort antal inkommit i riket och bedrefvo
allahanda ofog, fingo de år 1637 sig förelagd en viss dag att lemna
landet, hvarefter landshöfdingarne berättigades att låta utan vidare
förfrågan hänga alla, som funnos qvar. Då en mängd finnar, som
nedsatt sig å skogarna i Vermland, Nerike och Vestmanland, gjort sig
skyldige till skogsödande och äfven till hvarjehanda våldsbragder, fingo de
år 1636 befallning att begifva sig ur landet, och då detta föreliggande
icke hade någon påföljd, anbefaltes landshöfdingarne att låta nedbränna
deras kojor och gröda för att tvinga dem att rymma riket.
Inom lagstiftningen rådde ännu mycken oreda. Gammalt och
nytt stodo här ofta i strid med hvarandra. När man fann sig ej kunna
tillämpa föråldrade lagbud, sökte man från främmande lagstiftningar
ersätta hvad som brast. Man åberopade så väl naturlagen som romersk
och kejserlig, äfvensom särskilda gårdsrätter och icke sällan äfven Mose
böcker. Straffen skulle, enligt vedergällningsrätten (j us talionis),
lämpas efter brottets beskaffenhet. Den, som lastat Guds namn, skulle
mista tungan; den, som begått rån, förlora högra handen o. s. v.
Grymma straffbestämmelser förekommo ofta, såsom att sättas qvick i
jord; att den, som begått mord inom skeppsbord, kastades, bunden
rygg mot rygg med den mördade, öfver bord; att gatulopp användes
såsom benådning från svårare straff, o. s. v. Godtyckliga straff voro
icke heller sällsynta, så att t. ex. en son, som misshandlat sin far, blef
af regeringen dömd att under ett år bära en jernring om högra
handen och i sex år tjena fadern som dräng. Deportationsstraff finner
man vid flera tillfällen ådömdt, och till deportationsort begagnades
Ingermanland samt från 1639 äfven Nya Sverige i Nordamerika.
Den inqvisitoriska rättegångsordningen var allmänt vedertagen samt
tortur både tillåten och begagnad. Oxenstierna ogillade dock högeligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
