Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Statshushållningen - Kronogodsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stats fi ushàllningen.
277
Johan III:s regering och sedermera ofta blifvit åberopadt såsom grund
för kronans rättigheter.
Sigismund måste vid sin kröning högtidligen lofva att icke
bort-förläna kronans hemman utöfver förläningstagarens lifstid, och man
känner icke heller några förändringar i kronogodsen af någon betydenhet
från hans regering. Under Carl IX:s åter indrogos till kronan en
mängd egendomar, tillhörande dem, hvilka för sin anhängighet till
Sigismund blifvit dömda såsom upprorsstiftare. Dock blefvo flera af
dessa egendomar sedermera dels af Carl IX skänkta till hans
gunstlingar, dels af honom och ännu mer af Gustaf Adolf återgifna åt deras
arfvingar, hvilka de blifvit fråndömda. Ytterligare indrog Carl IX flera
gårdar, hvilka adeln, särdeles i Finland, olofligen uppbyggt på kronans
allmänningar; men å andra sidan blefvo ock en mängd kronogods
och räntor af honom dels bortgifna, dels förpantade eller försålda. På
riksdagen i Norrköping 1604 beslöts, att inga donationer eller
förläningar skulle derefter vara tillåtna, utan under vilkor att
förlänings-tagaren skulle vid hvarje regentombyte begära stadfästelse derå af den
nye konungen, samt att förläningen icke finge sträcka sig längre än
till förläningstagarens manliga bröstarfvingar, utan skulle återfalla till
kronan, i händelse sådane icke funnes. Dock vore, derest
förlänings-tagaren efter sig lemnade en dotter, länsherren pligtig att förse henne
med en årlig brudskatt, motsvarande tre års räntor, och blefve hon
gift med en sådan man, hvarmed länsherren kunde vara belåten, skulle
förläningen förlängas på honom och bådas manliga arfvingar. Sådana
förläningar kallades Norrköpings beslutsgods, hvilka vid de följande
reduktionerna ofta omnämnas.
Under Gustaf Adolfs regering erhöllo kronogodsen en högst
betydlig tillökning genom hertigarne Johans och Carl Philips
furstendö-men, hvilka då med alla dertill hörande gods och inkomster återföllo
till kronan. Äfven blefvo redan 1612 alla förläningar på behaglig tid
återfordrade, och likaså alla Norrköpings beslutsgods, som ej blifvit
stadfästade. En vida större tillökning i kronogodsen vans dock
genom de många egendomar, som i de eröfrade landskapen
Ingermanland och Lifland tillerkändes kronan. Men å andra sidan blefvo ock
af Gustaf Adolf en stor myckenhet kronogods bortgifna, förpantade
och försålda. Frikostig både af böjelse och af politik, sökte Gustaf
Adolf genom ädelmod försona de högadliga slägter, som af fadern
varit förföljda, samt genom rika gåfvor och förläningar fästa adeln i
allmänhet närmare vid sig och sin ätt. De förbrutna godsen återgåfvos
derföre till de slägter, hvilka de fråntagits, och alla tjenster blefvo så
rikligen belönade med gåfvor och förläningar af kronogods, att man
häri väl kan finna en bekräftelse å det af Johan Skytte vid ett tillfälle
i rådet åberopade yttrande af den store konungen, hvilken, då Skytte
gjort föreställningar mot bortgifvandet af så många gods undan kronan,
svarat, att sådant skett, »på det de, som godsen bekommit, måtte vara
så mycket trognare mot hans familj; han kunde väl tänka, kommer en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
