Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Statshushållningen - Deras afhändande under förmyndarestyrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
Christina.
Alla dessa särskilda sätt för afhändande af kronans jord och räntor
medförde gemensamt flera väsentliga olägenheter så väl för staten som
för innehafvarne af den försålda jorden och för egarne till de
skattehemman, hvilkas räntor blefvo till frälsemän försålda. Antalet af de
soldater, kronan genom utskrifning kunde erhålla, aftog, emedan på de
nya frälsehemmanen utskrefs endast halfva antalet mot det å de förra
krono- eller skattehemmanen. Af samma anledning minskades äfven
åtskilliga andra utlagor. Statens af krono- och skattehemman
påräknade inkomster, hvilka både voro de säkraste och de minst betungande,
måste slutligen helt och hållet upphöra, om samma system skulle
framgent fortsättas. Kronan skulle visserligen derför erhålla godtgörelse
i ökade tullinkomster och bevillningar, men gjordes härigenom mera
än förut beroende af ständerna. För allmogen åter medförde
försäljningen eller förläningen af dessa hemman och räntor ett beroende af
de nya egarne, som blef vida känbarare än det förra af kronan, då
vanligen innehafvarne af kronohemman haft en i gammal häfd, om ock
ej i lag grundad ärftlig åborätt till hemmanen, men nu kunde af
frälse-egaren efter dess godtycke uppsägas. Äfven förlorade genom denna
kronogodsens öfvergång till frälse kronobönderne sin förut innehafda
rätt att köpa sina hemman till skatte, hvilket efter 1638 års utgång
blef dem uttryckligen förvägradt.
Detta förbud, i förening med den uteslutande åt adeln förbehållna
rätten till frälseköp, kan väl gifva stöd åt antagandet, att de dåvarande
maktegande sökt efter hand göra adeln till egare af all Sveriges jord,
hvarefter ett fritt bondestånd icke längre skulle der funnits, åtminstone
icke i samma mening som förut, emedan bönderne alltid skulle
kommit i beroende af adeln. För antagandet åter, att denna ofrihet skulle
drifvits ända till något slags lifegenskap, finnes ingen sannolikhet, men
väl, att man tänkt sig bondeståndet för framtiden bestående här
likasom i England, Frankrike och flerstädes af fria förpaktare, ehuru
eganderätten skulle tillhöra adeln.
Huruvida nu bondeståndet i frälseköpen anade någon anläggning
mot sin frihet eller de olägenheter de medfört i sig sjelfva voro
tillräckliga att göra allmogen missnöjd med desamma, säkert är att detta
missnöje var både allmänt och äfven vid riksdagarne åren 1643 och
1644 öppet uttalades. Under den sistnämnda riksdagen återkom ståndet
flera gånger till frågan om kronogodsens återvinnande till kronan, men
regeringen, rådet och adeln förenade sig att nedtysta dessa anspråk.
Dock anmärkte riksförmyndarne i sin redogörelse vid samma riksdag,
att om drottningen ville återlösa godsen inom ett, två eller tre år, så
vore det intet tvifvel att sådant kunde låta sig göra, med hvarje
intressents goda vilja, och man måste äfven erkänna att de försålda
godsens lösesumma ännu icke var större, än att den under en något
förlängd lösningstid kunnat utgå, derest noggrann hushållning med de i
öfrigt betydligt ökade statsinkomsterna blifvit iakttagen. Olyckligtvis
blef sådant icke förhållandet, utan tvärt om fortsatte Christina försking-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
