Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Samhällsskicket - Riksdagen 1634
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riksdagen ar 1634.
3°7
I dc öfriga riksdagsfrågorna var det för rådet vida svårare att
komma till rätta med ständerna. Här voro prester och bönder de
gen-sträfvigaste. Presteståndet förde bittra klagomål öfver missbruk af
pa-tronatsrätten (adelns rättighet att tillsätta prester i de församlingar, der
den hade sina sätesgårdar), öfver gudstjensten störande genom
allmänna förrättningar eller kungörelserna derom, öfver ofta förekommande
sabbatsbrott, öfver prejerier af dem, som arrenderat vissa
statsinkomster, öfver det i adelns privilegier förekommande ordet vanbörding, som
syntes angå alla ofrälse, o. s. v.
Ännu omedgörligare voro bönderne. De hade väl redan den 7
Juli ett svar färdigt å regeringens proposition, men det innehöll endast
klagomål och tillika en hotelse att öfvergifva riksdagen, om man ej finge
snart besked. Ett utskott af ståndet uppkallades i rådet och erhöll
föreställningar om det oskickliga i det afgifna svaret. De voro ju ej
komne till riksdagen endast för att andraga sina besvär, utan för att
rådgöra med de öfriga stånden om hela rikets välfärd. Stilleståndet
med Polen gick snart till ända och då förestod ett nytt krig, hvilket
man ej kunde möta med tomma händer. Ståndet hade ogillat rådets
förslag om inrättande af kornhus och om skjutsordningens förbättring,
hvilka båda förslag dock tydligen afsågo just allmogens bästa.
Bönderne åberopade sin fattigdom och bådo att blifva förskonade från
»främmande seder och utlagor», men sina vanliga utskylder ville de ej
undandraga sig. Drotsen svarade, att de måtte ledas af onda
rådgifvare. De borde ej sätta tro till »en hop lättfärdiga skälmar, som sticka
sig in bland dem i bondekläder». De pålagor, hvilka de vid sista
riksdagen åtagit sig, kunde de nu ej frångå, »det stode ej ärlige svenske
män an att lofva i dag och neka i morgon». Droge de sig nu undan
och läte fienden få öfverhand, torde det gå allom illa, såsom skedde i
sista danska fejden. Oaktadt dessa och flera andra föreställningar ville
bönderne dock ej gifva med sig, och en retad sinnesstämning var
fortfarande hos dem rådande.
Slutligen, efter flera veckors ytterligare öfverläggningar, blefvo
stånden så till vida ense, att riksdagsbeslutet kunde upprättas, och den 29
Juli voro samtliga ständerna församlade å rikssalen i drottningens och
rådets närvaro för riksdagens afslutande. Per Banér höll afskedstalet
till ständerna, hvarefter drotsen, marsken, riksamiralen och
riksskattmästaren, så väl som de under det föregående året till riksråd
utnämnde Axel Banér och Jöns Kurck, aflade knäböjande för drottningen
sin ed. Johan Adler Salvius, samma dag utnämnd till hofkansler,
uppläste regeringsformen och riksdagsbeslutet, hvarefter ståndens talman
lyckönskade drottningen och regeringen.
Riksdagsbeslutet innehöll förnyad försäkran till fröken Christina,
konung Gustaf den andres och stores dotter, om Sveriges krona, från
hvilken Sigismund och hans afkomlingar då och för alltid uteslötos.
När drottningen framdeles ville träda i äktenskap, skulle bero af
hennes eget godtycke, dock under förbehåll att hon icke måtte taga sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
