Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Christinas första regeringsår - Utskottsriksdag i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Christinas f örsta regeringsår.
359
man dervid stanna. Man visste ock att konungen i Frankrike högt
laborerade med att få en snar fred afslutad.
Jakob Grundel, borgmästare i Stockholm, som talade för
borgerskapet, ansåg äfven tiden vara inne till freds afslutande, efter tullfrihet
var vunnen och säkerhet derför stäld enligt önskan.
Härefter hölls i rådet, likasom förut å riddarhuset, en formlig
disputation för och emot fredens ingående på de erbjudna vilkoren,
hvarvid landtmarskalken utvecklade skälen för krigets fortsättande, och
biskop Jonas, biträdd af drottningens förre lärare, Johannes Matthiae, nu
biskop i Strengnäs, dem för freden.
Då såsom hufvudsakligaste skälet för krigets fortsättande blifvit
anfördt, att de afträdda landskapen ej lemnade tillräcklig säkerhet för
fredsvilkoren uppfyllande och fredens bestånd, anmärkte riksdrotsen,
att Ösel vore en dörr till Estland, Jemtlands besittning betryggade de
norrländska landskapen, likasom Hallands gaf trygghet åt Vestergötland
och Göteborg, samt Gotlands åt vår handel å Östersjön. Skulle man
söka eröfra Skåne, så blefve både Englands, Frankrikes och Polens
jalousie stor, och holländarne skulle möjligen vilja söka tvinga oss till
en fred, hvarpå vi ej ville ingå. Man borde ock hafva kejsaren och
Polen i tankarna. Dessa skäl voro dryga mot herr Gabriels.
Drottningen tillade, att sjöfarten nu vore fri, vinsten stor, säkerheten för
framtiden icke ringa. Om vi icke nöja oss härmed, skall hela verlden
klandra oss, det härtill icke är skedt. Härom borde nu de gode herrar
öfverlägga och sedan afgifva sitt betänkande.
När efter denna öfverläggning adeln samma dag åter samlades å
riddarhuset, yttrade landtmarskalken, att med afseende på hvad
drottningen anfört om förekommande af mera blods utgjutande, sedan
fienden gifvit oss mera än vi begärt, samt hvad riksdrotsen andragit om
den säkerhet vi fått mot danskarne genom de afträdda landskapen,
syntes det som borde de erbjudna vilkoren antagas och adelns svar
uppsättas i öfverensstämmelse dermed, hvilket ock efter något talande
för och emot blef ståndets beslut. Detta svar aflemnades till
drottningen i rådet den 29 Juli och innehöll, efter en framställning af
skälen för krigets fortsättande, att adeln likväl funnit freden böra afslutas,
men trodde dock underhandlarne böra anmodas att, om traktaten så
kunde lämpas, förbehålla Sverige ytterligare någon hamn i Skåne,
såsom Landskrona, eller i Bleking, såsom Christianopel, eller ock Halland
till everdelig besittning. Adeln lemnade emellertid denna sak till
hennes maj:t att »med sitt konungsliga och högt af Gud upplysta
förstånd tillika med Sveriges råds råde göra och låta hvad som till
rikets säkerhet nyttigast vara kan».
Vid samma tillfälle anmäldes ock i rådet af de båda öfriga
ståndens ombud deras betänkande i frågan, med förordande att de erbjudna
fredsvilkoren, måtte antagas, och sedan, efter det Samteliga
ståndsombuden afträdt, ytterligare blifvit i rådet öfverlagdt om adelns svar, fick
Per Sparre uppdrag att uppsätta utskottsriksdagens beslut, hvilket, da-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
