Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Christina och Oxenstiernorna - Partier inom rådet - De tyska fredsunderhandlingarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Christina ech Oxenstiernorna.
369
vid fredskongressen, der det ansågs gälla Sveriges värdighet och
fullständiga likställighet med Frankrike, följde hon kanslerns råd, och i
afseende å de katolska stiften kunde hon ej förmås afstå från Bremen
och Verden, ehuru hon visade större medgörlighet med hänseende till
de Öfriga.
Vi hafva förut anfört hvilka obehag Johan Oxenstierna under den
tyska fredskongressen fick erfara i följd af drottningens ovilja mot
honom och hans far samt hennes särskilda meddelanden till Adler
Salvius, som gjorde allt för att reta sin anspråksfulle embetsbroder. Af
Chanuts anteckningar finna vi, att i den vigtiga frågan om
fredsvilkoren rådde äfven inom svenska regeringen icke bättre öfverensstämmelse
än emellan de båda svenska fredsunderhandlarne. Två partier hade
bildat sig, bestående, det ena af drottningen, Torstensson, Magnus
Gabriel De la Gardie, de pfaltziske furstarne och De la Gardies öfrige
anförvandter — den gamle riksmarsken var af sin mer och mer
tilltagande blindhet förhindrad från verksammare deltagande i de politiska
frågorna — det andra af rikskanslern, Gustaf Horn och Carl Gustaf
Wrangel, mellan hvilka båda partier rådet var deladt. Riksdrotsen Per
Brahe var frånvarande från rådet och vistades i sitt grefskap
Visingsborg från början af November 1645 till slutet af April 1646. Han
ansågs i allmänhet tillhöra Oxenstiernas motparti, men instämde dock
vid flera tillfällen i hans åsigter rörande Sveriges utrikes politik. Det
förra partiet visade sig mera böjdt för freden, äfven med afstående af
några bland de fordringar, som förut varit å Sveriges sida framstälda,
det senare åter yrkade krigets fortsättande tills dessa fordringar ernåddes
och framför allt till dess hela Pomern blefve svensk besittning. På
detta senare parti kunde Chanut — St. Romain lemnade Sverige redan
i Maj 1646 — ingenting verka, men sökte så mycket mera vinna
inflytande hos det förra, då han af alla krafter arbetade att få Sveriges
fordringar nedsatta för att så mycket lättare genomdrifva Frankrikes.
Vi hafva förut vid berättelsen om westfaliska freden visat, att detta
slutligen lyckades och att Frankrikes vinst af denna fred var
ojemförligt större än Sveriges, hvartill drottningens personliga inverkan på
fredsunderhandlingarna väsentligen bidrog, ty lika litet man med skäl
kan beskylla henne för obehörig inblandning i det danska fredsslutet,
lika mycket måste man ogilla hennes inverkan på det tyska, i strid
mot hennes mest erfarne rådgifvare och i synnerhet mot en sådan
rådgifvare som Axel Oxenstierna. >:
Man kan föreställa sig med hvilka känslor han skulle se ett sådant
slut på ett krig, som för honom var ett heligt arf af den hädangångne
konungen och vännen, för befordrande af Sveriges makt och storhet.
I stället att vinna ett större sammanhängande område, hvarigenom dess
öfvervigt i norra Tyskland blifvit betryggad, hade Sverige nu erhållit
flera spridda besittningar, svåra att sammanhålla och försvara, men
genom hvilka det likväl måste blifva lika mycket inveckladt i Tysklands
inre förhållanden som genom den större, vigtigare besittningen. Det
Starbäck o. Bäckström, Ber. ur Sn. Hist. V. 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
