Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Christina och Oxenstiernorna - Nya tvisteämnen mellan drottningen och Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Christina och Oxenstiernorna.
377
trodde honom ej komma att öfverlefva detta sjukdomsfall. Hans
brorson Gustaf Oxenstierna hade aflidit i slutet af Maj och hans hustru
Anna Bååt, under 40 år hans trogna följeslagarinna i glädje och
bekymmer, var nu vid grafvens brädd samt beröfvades honom af döden
i Juni 1649. Sjelf skrifver han till sonen i slutet af November 1648,
huru den ena svagheten efter den andra öfverföll honom, »förebud till
ingången i det eviga lifvet, det jag ock nu mest trängtar efter», samt
yttrade vid flera tillfällen sin önskan att ännu en gång få se sonen
före sin död, »dock allt befallande i Guds händer». Nedtryckt af
sjukdom, af enskilda sorger och af bekymmer för det allmänna, följde han
dock alltid med samma intresse allt hvad som rörde fosterlandets bästa
och gaf sonen noggranna föreskrifter rörande allt hvad som borde
iakttagas efter fredens afslutande, för att betrygga både den och Sveriges
blifvande ställning i Tyskland.
De motgångar, som träffade Axel Oxenstierna’under aftonen af
hans lefnad, så bekymmersamma de voro för honom sjelf, hafva dock
väsentligt bidragit att ställa hans personlighet i ett fullständigare och
äfven renare ljus inför efterverlden. Han hade tidigt haft stor
framgång, hade redan i unga år varit högt uppburen af sina samtida, hade
varit förtrogen vän till sin konung, tidehvarfvets störste man, hade, då
han efter honom öfvertagit regeringsbördan, äfven öfvertagit hans
storhet och i sin ordning blifvit tidens störste man samt hade under hela
minderårigheten så väl som under Christinas första regeringsår varit
den verkligt styrande. Hade han efter denna ständiga framgång
af-trädt från det offentliga lifvet, så skulle man trott historiens dom
förestafvad af det smicker, som alltid af samtiden egnas den oafbrutna
medgången; men sedan Oxenstierna tillräckligt lagt i dagen sin storhet
under lyckans dagar, återstod honom nu att äfven visa den under
motgångens, och få hafva bättre än han bestått detta prof. Lönad med
otack af sin drottning, för hvars tron han varit det fastaste stödet,
finnande sig förbisedd för yngre gunstlingar eller inställsamma smickrare,
seende sina råd försmådda eller i tysthet motarbetade, tyngd af år,
krämpor och enskilda förluster, fann han i sin djupa pligtkänsla och
sin icke mindre djupa gudsfruktan tillräcklig kraft att bära allt detta
med samma jemna mod, som han burit medgången. Hvar och en
annan skulle troligen under de förhållanden, som nu för honom inträdt,
dragit sig ifrån de allmänna ärendena och sökt det enskilda lifvets lugn.
Ära och rikedom hade han mer än tillräckligt, och om föregående
vërk-samhet bör berättiga till hvila på ålderdomens dagar, så hade ingen
större rättighet dertill än han; men Sverige och Gustaf Adolfs dotter
behöfde ännu hans verksamhet, om den ock ej värderades så som förr.
Pligten bjöd honom att ej lemna platsen öppen åt de gunstlingar, som
nu egde drottningens förtroende, och hans fasta gudsfruktan höjde
honom öfver lyckans vexlingar. Hans storhet var också icke en af dem,
som rubbas åf konungagunstens vindkast, och så mycket den- unga
drottningen än sökte inbilla både sig sjelf och andra, att det nu var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
