Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Riksdagen 1650 - Partiskrifter och oroligheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riksdagen 1652. 149
och braf drottning. Låter oss derföre för Guds skull taga oss till vara,
att vi den lyckan och goda harmonien genom inbördes missförstånd
icke förspilla och hennes maj:ts lyckliga regemente med någon
otillbörlighet turbera.» — Presten, borgaren och bonden funno sig häraf
öf-vertygade, och bonden förklarade till slut sig vara så glad, att han må
gråta i glädje; tyckte en tung sten hafva fallit honom från bröstet samt
uppmanade de öfrige att, hvar för sig, hjelpa till att tyda allt till det
bästa samt icke lida någon bullersam, som ville förstöra god sämja och
enighet stånden emellan.x)
Hvad ur denna skrift blifvit anfördt kan betraktas såsom en
sammanfattning af adelns hufvudsakliga inkast mot de öfriga ståndens
påståenden. I verkligheten voro dock dessa ej så lätta att öfvertyga som
i den adliga partiskriften, utan tycktes tvärt om blifva alltmera hetsiga.
Riksdagspresterne, som ofta predikade i hufvudstadens kyrkor, utforo
från predikstolen mot de orättvisor, som af adeln föröfvades, och
skonade icke heller sjelfva regeringen. Vid ett tillfälle fick drottningen
sjelf höra, huru mord och andra synder icke blefvo af regeringen
straffade; vid andra framhöll predikanten, huru »adeln låter den fattige
hungra till döds, men deremot göder sina hundar och hästar med den
säd, som Gud låtit växa till menniskors uppehälle», eller huru »adelns
välgödda hundar ligga i sin varma bänk och skälla på den hungrande,
frysande tiggaren», o. s. v. Äfven från borgare och bönder hördes
hotelser. I flera delar af riket hotade allmogen att hemsöka
adelsgårdarne och äfven prestgårdarne, i fall presterne höllo med adeln. Denna
var å sin sida icke mindre förbittrad. Vid flera tillfällen hotade
hetsige adelsmän presterne med hämnd och försäkrade bönderne, att om
de vågade för öfvervåld anklaga någon särskild adelsman, så skulle de
efter riksdagen ej få någon frid. Bönderne läto dock ej skrämma sig,
utan mötte hot med hot, och från landsorterna inkom den ena
oroande underrättelsen efter den andra: huru en mängd finska bönder ej
mer ville göra dagsverken hos sina adliga husbönder; huru svenska
bönder begynte kringsända budkaflar, med uppmaning till samma
beslut; huru frälsebönder vägrade skjutsa sina jordegare; huru resande
prester blefvo af allmogen hotade med döden, om de höllo med adeln;
huru bönderne i Småland skrefvo till sina riksdagsmän, att de ej skulle
våga sig hem utan att hafva genomdrifvit kronogodsens återkallande,
o. s. v.
Sådana företeelser började emellertid väcka oro och bekymmer hos
de förståndigare inom alla stånden, och något hvar begynte inse
nödvändigheten att ej bringa saken till det yttersta. I synnerhet blef
drottningen nu orolig. Hon hade stött sig med adeln, som klagade, att
hon stält sig på de öfriga ståndens sida, och dessa blefvo allt mindre
medgörliga äfven mot henne sjelf. Flera anmärkningar yttrades mot
l) Den ifrågavarande skriften finnes aftryckt i »Samling af curieuse samtal,
politiske anekdoter, gamla sagor och forntidens hemligheter». Upsala 1768.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
