Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Förhållandet till utländska makter - Förändring i den europeiska statskonsten - Förhållandet till Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förhållandet till utländska makter.
487
emedan, då förhållandena staterna emellan bestämdes endast af
fördelarna för tillfället, man aldrig kunde vara säker, att icke en
vänskaplig stat innan kort kunde blifva en fiendtlig.
Sverige hade genom sin store konung blifvit stäldt i spetsen för
det protestantiska Europa. Så länge det långvariga religionskriget
fortfor, voro således de protestantiska staterna i Tyskland samt de
protestantiska Danmark, England och Nederländerna Sveriges naturliga
bundsförvandter, de katolska staterna i Tyskland så väl som de
katolska Polen, Spanien och Frankrike dess naturliga fiender. Farhågan
för Österrikes och Spaniens hotande öfvermakt hade likväl förmått det
katolska Frankrike att sluta sig till det protestantiska Sverige, likasom
farhågan för Sveriges öfvermakt förmått det protestantiska Danmark att
mot Sverige intaga en ovänlig hållning, samt farhågan för Sveriges
bundsförvandter Frankrike och Nederländerna verkat, att England
varit snarare fiendtligt än vänligt mot Sverige. När, efter krigets slut,
valet af bundsförvandter icke vidare bestämdes af deras trosbekännelse,
upptogs, under hela den återstående delen af Christinas regering,
Sveriges utrikes politik hufvudsakligen af underhandlingar från Frankrikes
sida att bibehålla förbundet med Sverige och från Spaniens att bryta
detta förbund, äfvensom från Englands sida att tillvägabringa ett
närmare förbund med Sverige emot Frankrike och Nederländerna, samt af
tvänne danska och polska flyktingars sträfvanden att bringa Sverige i
krig mot Danmark och Polen.
Frankrike led under denna tid af våldsamma inre söndringar.
Kardinal Richelieu, som med kraftig hand fört styrelsen under Ludvig
XIII:s regering, hade aflidit i December 1642 och hans konung i Maj
1643, efterträdd af sin då endast fyraårige son Ludvig XIV, under
hvars minderårighet hans mor Anna af Österrike var regentinna, men
styrelsen i sjelfva verket leddes af kardinal Mazarin, som väl egde
Ri-chelieus slughet, men icke hans kraft, och hvilken, såsom utländning —
han var född i Italien — och i synnerhet såsom drottningens förklarade
gunstling var bittert hatad af de stora i Frankrike. Det kom slutligen
till öppet uppror i Augusti 1648, och i Oktober 1651 trädde prinsen
af Condé, tillhörande en sidogren af det kungliga huset och, jemte
Turenne, Frankrikes mest berömde fältherre, i spetsen för resningen,
hvarigenom Mazarin skulle störtas och drottningen skiljas från
regeringen. Turenne, som anförde regeringens trupper, blef dock slutligen
den segrande, och, sedan prinsen måst fly till Spanien, upphörde
resningen i Oktober 1652.
Vid Christinas tillträde till regeringen var grefve de la Thuillerie
fransk ambassadör vid svenska hofvet. Såsom medlare vid danska
fredskongressen gjorde han Sverige vigtiga tjenster, men fick mot slutet af
år 1645 sin regerings befallning att såsom franskt sändebud afgå till
Holland, då, såsom förut är omtaladt, Chanut i hans ställe sändes
såsom fransysk resident till Stockholm. I det föregående är äfven
visadt, huru han med mycken skicklighet och framgång förstod begagna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
