Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Adeln - Ökade rättigheter för adeln - Förhållandet mellan adeln och de öfriga stånden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adeln,
Genom dessa rättigheter i förening med dem, som förut voro
grefve- ech friherreskapen förunnade, hade dessa blifvit stater i staten,
med störande inverkan både på statsförvaltningen och rättsskipningen,
hvaraf olägenheterna blefvo allt känbarare i samma mån grefvarnes och
friherrarnes antal ökades, likasom äfven kronans inkomster i samma
mån minskades. Detta skedde dock i ännu högre grad genom det
slöseri med gåfvor och förläningar af kronogods och skatteräntor,
hvartill, enligt hvad här ofvan blifvit flera gånger anmärkt, Christina gjorde
sig skyldig, i de allra flesta fall till fördel för adeln. Härigenom hade
det vid slutet af Christinas regering kommit derhän, att af 72,773
hela hemman, som då funnos i Sverige och Finland, voro 53,170 i
adelns händer, hvilken således innehade ungefär fem sjundedelar af
Sveriges jord och, om blifvande regenter förfore på samma sätt, skulle
innan kort blifva egare till alltsammans. I förhållande härtill växte
också adelns anspråk. Den började redan drifva den satsen, att adeln
ensam lydde omedelbart under kronan, men de öfriga stånden endast
medelbart och således omedelbart under adeln, och för att få denna
sats tillämplig äfven på den skattejord, som af adeln innehades, påstod
man, att kronan vore rätte egaren till all skattejord, hvars innehafvare
således hade dertill endast besittningsrätt. När nu kronan bortgaf eller
sålde skatteräntor, så bortgaf eller sålde hon tillika sin eganderätt,
hvilken på detta sätt öfvergick till frälsemannen. Att denne också i
allmänhet betraktade sig såsom egare till den skattejord, hvars räntor han
innehade, visade sig till fullo af de många klagomålen öfver
frälsemännens förfarande mot sina skattebönder och de flera försök, som
gjordes att närmare bestämma förhållandet dem emellan.
Huru de öfriga stånden betraktade denna så långt drifna
afsöndring af kronans egendom till förmån för adeln och dess följder för
riket i allmänhet, visar sig bäst af den besvärsskrift, hvilken dessa stånd
den 3 Oktober 1650, under den då pågående riksdagen, afläto till
drottningen.
De klagade öfver att så många krono- och skattegods blifvit
kronan afhända och åt enskilde herrar och män till evärdelig egendom
öfverlåtna, samt att äfven sådana förläningar, som skolat framdeles
återfalla till kronan, blifvit henne fråntagna genom expectantier,
stridande mot Guds bud och en kristlig kärlek. Af allt hvad Sverige
vunnit från Ryssland, Polen, Danmark och romerska riket hade
svenska kronan haft föga annan fördel än namnet och titeln, emedan
jorden och inkomsterna tillfallit några få, såsom om svenska krigsfolket
hade fäktat och blödt för deras och icke för fäderneslandets bästa. Så
hade ock kronan, i stället för sina säkra och bestämda årliga räntor,
dem allmogen gerna erlägger, blifvit hänvisad till en hop ovissa och
nyligen uppfunna pålagor, som vid hvarje riksdag måste särskildt
beviljas, som hos allmogen äro misshagliga och som icke kunna utgå utan
de lägre ståndens utarmande och de fattiges undergång. Sedan
kronans egendom och hennes säkra inkomst deraf blifvit henne afhända,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
