Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Adeln - Förhållandet mellan adeln och de öfriga stånden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adeln.
237
bringas till verkställighet. Väl hettes det, att landet under adelns
händer blefve bättre uppodladt; men sjelfva förnuftet och dagliga
erfarenheten visade motsatsen, ty naturligt vore, att hvar och en aktar och
sköter bättre sitt eget än en annans. I forna tider, då bonden rådde
om jorden i landet, stod Sveriges mark så uppodlad och med folk
besatt, som hon näppeligen aldrig mera blifver, då bonden genom
ut-skrifningar och förhöjda utlagor blifvit så »utmägtad», att han slutligen
måst låta allt bruk falla. Genom adelns bruk af jorden hade ock
mången redlig bonde blifvit drifven från hus och gård samt bragt i
fattigdom och elände, såsom ock många bondegårdar förvandlade till adliga
sätesgårdar, hästhagar och ängar, så att 10, 15 till 20 bondehemman
blifvit lagda till en sätesgård, hvilken sedan af de andra bönderna måst
skötas, oaktadt de derigenom nödgats försumma sin egen ande- och
skördetid. Då således genom detta adelns jordbruk en stor del af
landet vändes till sätesgårdar, hvilka intet skatta till kronan, så sökes
derigenom icke det allmänna bästa, utan endast enskild nytta.
Riksstånden anhöllo fördenskull, att alla afsöndrade krono- och skattehemman
måtte till kronan åter indragas; att för framtiden intet gods undan
kronan säljes eller bortgifves till evärdelig egendom; att hvart embete
får sin bestämda aflöning, utan behof af särskilda förläningar; att
räfsteting hvart år hålles i hvarje lagsaga, vid hvilket någre ledamöter af
alla stånden under kongl. maj:ts præsidium må efter Sveriges lag och
arfföreningar, Norrköpings beslut och andra rikets stadgar afdöma
klagomål öfver förbrytelser mot rikets stadgar, kronans rätt, allmogens
frihet och konungens ed; att bonde må blifva frälseman och åtnjuta dess
privilegier, när han rustar så, som lag säger, och sådant ingen
förvägras, äfven om hans skatt är såld undan kronan; att, äfven derest
penningenöd för kronan inträder, intet gods försäljes, utan endast
förpantas, och bonden, som det brukar, berättigas att framför andra
försträcka det lån, hvarför godset förpantas; att intet stånd må hafva
uteslutande rätt till rikets tjenster, utan hvarje inländsk man, som
embetet bäst kan förestå och hvilken Gud med förstånd, lärdom och
klokhet välsignat, vara till detsamma berättigad; att ingen må intränga sig
i köp af skattejord, utan att vara rätt bördesman; ingen njuta
lagmans-och häradshöfdinge-räntan, utan att göra tjensten; alla, utan åtskilnad,
njuta lag och rätt lika; alla enskilda fängelser och torturer, som af en
del brukas mot deras bönder, såsom vore desse lifegne, strängeligen
förbjudas och afskaffas; flera sätesgårdar ej få besittas, än som i 1562
års recess är bestämdt; *) ingen tillstädjas inkräkta omyndigs jord och
utrikes stadd mans egendom, samt hvarje stånd fritt få tala om rikets
nöd och rätt. Slutligen yttrades den önskan, att adeln, som mot lag
och laga stadgar innehade kronans gods, måtte rätta sig och finna, att,
*) Enligt densamma egde en adelsman att undantaga en, en friherre två och
en grefve tre sätesgårdar, som befriades från både skatt och rustning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
