Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Gunstlingarne - Magnus Gabriel De la Gardie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunstlingarne: Magnus Gabriel De la Gardie.
58 7
Äfven vid detta tillfälle tycktes Christina gifva en vink om, att en
duell vore rätta sättet att upprätta De la Gardies heder, och han
ämnade ock slutligen tillgripa denna då så vanliga utväg; men efter tidens
tänkesätt ansågs en duell mellan riksskattmästaren grefve De la Gardie
och adelsmannen öfverste Schlippenbach icke passande, och grefven
ansåg sig derföre böra rådfråga sina furstlige anhörige och sina
embets-bröder inom rådet, innan han afsände utmaningen. Från alla håll
af-råddes han derifrån. Carl Gustaf förklarade till och med, att om
grefven duellerade med Schlippenbach, skulle hertigen ej längre erkänna
honom för sin slägting. Någon duell blef också ej af, men att
Christina väntat en sådan, syntes deraf att, då man sade henne, att De la
Gardie ej ville slåss med Schlippenbach, utbrast hon: »Den stackaren!
Den krukan!» Magnus De la Gardie har likväl vid andra tillfällen visat,
att personligt mod ej felades honom, och man kan således ej antaga,
att det var af feghet, som han underlät att skicka Schlippenbach en
utmaning, utan vida mer sannolikt synes, att det skedde af undseende
för sina anhörige och embetsbröder, som ansågo en sådan duell
förnärmande för hans värdighet. Omöjligt är det väl icke heller, att han
afhölls från ett sådant steg af medvetandet, att han mot
Schlippenbach icke handlat som en man af ära, ty så vidt man kan döma af
ännu befintliga uppgifter om förloppet, synes det sannolikt, att
Schlippenbach lika litet som Sternberg haft de yttranden, hvilka De la Gardie
påbördat dem, och i allmänhet var hans beteende så väl vid detta
tillfälle, då brytningen mellan honom och drottningen begynte, som
sedermera under sina bemödanden att återvinna hennes ynnest, så lumpet,
att man just ej kan förundra sig öfver, att dessa bemödanden blefvo
fruktlösa. Hos Christina fanns, med alla hennes fel, alltid en viss
hög-sinthet, i följd hvaraf De la Gardies lågsinnade försök att skada den
ene efter den andre af dem, som för tillfället stodo högst i hennes
gunst, måste väcka hennes synnerliga vedervilja, och att han
sedermera, sjelf eller genom andra, upprepade gånger tiggde hennes
förlåtelse, förbättrade ej hans sak, då samma afseende på hans värdighet,
som förbjudit honom att, efter den tidens uppfattning, med värjan i
hand försvara sin heder, äfven bort förhindra honom att nedlåta sig
till en så omanlig enträgenhet. Hans förhållande vid detta tillfälle
visar bäst huru oumbärlig hofgunsten för honom blifvit, då han, en af
Sveriges rikaste män och innehafvare af ett bland dess högsta embeten,
likväl kunde både sjelf göra sig skyldig till ett så lumpet beteende och
äfven låta sin mor så förnedra sig, endast för att några månader längre
få vara drottningens gunstling — han kunde nemligen ej vara i
okunnighet om hennes beslut att med det snaraste nedlägga regeringen.
Christina hade onekligen rätt, då hon i sitt nyss anförda bref
förebrådde honom, att han nu sjelf yppat en hemlighet, hvilken hon velat
förtiga — den, att han varit ovärdig den lycka, han genom henne
vunnit. För mängden af bådas samtida var likväl detta icke någon
hemlighet, ty något hvar hade redan insett, att det icke varit genom egna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
