Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Embetsmännen - Johan Rudbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 TO
Christina.
påfviskt. Tillika bad han att genom riksdrotsens bemedling få
företräde hos hans broder, rikskanslern. Detta beviljades, och Rudbeck
bad då om ursäkt samt erbjöd sig förstöra alla exemplaren af den
olyckliga boken, anhållande att få draga hem med hugnad; men
Oxenstierna förehöll honom både nytt och gammalt och bragte honom
slutligen derhän, att han bad om undseende, då han nu var en gammal
man och hade stugan full af barn.
Vid rådets sammanträde följande dagen, den 21 Juli, frågade
kanslern, om man ville behandla den tilltalade biskopen humaniter och
stanna vid hvad redan skett, eller taga af honom bispekappan — för
båda delarna funnos skäl, dem kanslern utvecklade. Alla tillstyrkte
den mildare åtgärden och äfven Oxenstierna instämde häri, »helst
bispen nu tappat en stor del af sin auktoritet», men föreslog dock, att
presterskapet borde afgifva sitt omdöme om boken och göra förbön för
dess författare, hvarefter denne skulle inför rådet bekänna sitt fel, få
en förmaning och boken indragas. Så skedde ock. Rudbeck afgaf
inför rådet en värdig förklaring, vittnande hvarken om klenmod eller
öfvermod, och rikskanslern erkände å sin sida, att Rudbecks tjenster
vid akademien, vid hofvet, vid visitationen i Estland och i hans stift
gjort honom både aktad och vördad samt gifvit honom högt anseende
äfven hos regeringen, hvilken det gjorde ondt att hafva med honom
kommit i delo, helst kanslern snarare väntat, att biskopen skulle vara
regeringens högra hand. Rudbeck tackade regeringen och rådet för
hvad honom gunstigen blifvit förlåtet, hvarefter rikskanslern förklarade
denna sak numera vara död och förgäten.
Sådant blef dock ej alldeles förhållandet, ty då erkebiskop skulle
tillsättas efter Kenicius, som aflidit i Februari 1636, och Rudbeck hade
de ojemförligt flesta rösterna inom erkestiftet, der hans medtäflare,
biskop Paulinus i Strengnäs, ej fått någon röst, ehuru bland
riksdags-presterne rösterne voro lika delade mellan båda, blef dock Paulinus
af regeringen utnämnd. Inom rådet hade flera bland dess mest
ansedda ledamöter, såsom riksdrotsen, riksmarsken, Per Brahe, Clas
Fleming m. fl., talat för Rudbeck; men rikskanslern sade, att Rudbeck
komme alltid att sträfva emot regeringen och skulle såsom erkebiskop
blifva ännu farligare än förut. Paulini utnämning blef visserligen af de
flesta stiften gillad, men erkestiftet påstod, att dess rätt ej blifvit
iakttagen, då ingen der röstat på Paulinus. Rudbeck och hans vän,
professorn Lenæus, blefvo ock, för hafda yttranden mot den nye
erkebiskopen, uppkallade i rådet och så allvarsamt tillrättavisade, att
Rudbeck klagade, det han blifvit handterad såsom fordom Elias.
Oxenstierna svarade: »Det är en stor skilnad mellan Elias och biskopen i
Vesterås. Elias led för religionens skull, men I för jurisdiktionens och
derföre att I viljen sticka eder fot in i rådstugan.»
De särdeles vidlyftiga handlingarna i detta mål, af hvilka det nu anförda
Sr endast ett kort utdrag, finnas införda i »Handlingar rörande Sveriges äldre,
nyare och nyaste historia.» VII: 21 etc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
