Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Embetsmännen - Johan Rudbeck - Laurentius Paulinus Gothus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 TO
Christina.
pade att herrska, och inom sitt stift tålte han icke lätt någon annan
öfver sig, var väl också nog mycket böjd att utsträcka sin andeliga
myndighet utöfver dess befogenhet. Så gick han i sitt hat mot all
yppighet och flärd ända derhän att vilja föreskrifva borgarena och
befolkningen i allmänhet huru den borde skicka sig i kläder och
lefnadssätt, samt ifrade strängt mot all slags öfverflöd, hvarigenom han fick
många ovänner. Förtjensterna voro dock hos honom vida
öfvervägande, och hvad han genom sin ihärdiga kraft, sitt öfverlägsna
ordningssinne och sin till det otroliga gränsande verksamhet uträttat inom
sitt stift, synes bäst vid jemförelsen mellan dess tillstånd, när han
mottog det och när han lemnade det.
Han var två gånger gift. Hans första äktenskap var barnlöst, men
genom sin senare hustru blef han fader till elfva barn, af hvilka äldste
sonen Nils blef biskop i Vesterås 1670. En annan, Olof, var den
bekante författaren till Atlantica, om hvilken vi framdeles få tillfälle att
yttra oss, och hvars son, archiatern Olof Rudbeckius, blef adlad med
namnet Rudbeck samt genom sin sonson stamfader för friherrliga
slägten Rudbeck. En tredje af Johan Rudbecks söner, Petrus, blef biskop
i Skara, och en fjerde, Paul, blef, såsom assessor i Göta hofrätt, adlad
med namnet Rudebeck.
Vi hafva något utförligare framstält Rudbecks lefnadsöden, emedai.
dels denne man väl förtjenar en närmare bekantskap, dels hans
uppträdande mot förmyndarestyrelsen utgör det sista försöket i Sverige af
den andeliga makten att uppträda mot den verldsliga. Rudbeck hade
onekligen mycket af den maktlystnad och sjelfrådighet, som röjde sig
hos medeltidens kyrkofurstar, och då han framstod såsom främste
ledaren af riksdagsoppositionen, fans det i de ofrälse ståndens misstroende
mot adeln samt deras missbelåtenhet med kriget och de tryckande
skatterna så väl som i regeringens slapphet före Axel Oxenstiernas
hemkomst mycket, som gynnade hans anspråk. Regeringen visade
också icke liten förlägenhet om hvad den skulle företaga med den
frimodige biskopen; men så snart Oxenstierna var hemkommen, måste
den myndige prelaten snart gifva vika för den ännu myndigare
kanslern. Det utgör icke minsta beviset på Oxenstiernas öfverlägsenhet, att
den genast gjorde sig gällande äfven mot en sådan man som Rudbeck.
Tydligen var det ock snarare riksdagsoppositionens ledare än den
anspråksfulle biskopen, Oxenstierna ville i honom qväsa. Så snart
presterskapet förmåtts att bedja för honom hos regeringen och han sjelf
att afbedja hvad han brutit, samt han sålunda upphört att för
regeringen vara farlig, fick han åter fortsätta sin biskopliga verksamhet,
hvilken också varit och äfven förblef sådan, att efterverlden fullt bekräftat
hvad som yttrades vid hans begrafning: »Sent kommer sådan biskops
like!»
Laurentius Paulinus Gothus, Rudbecks medtäflare om
erkebiskops-embetet, är likaledes i det föregående vid flera tillfällen omnämnd.
Han var född den 10 November 1565 i Söderköping, der hans fader,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
