Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Industriidkare - Gillis, Hubert och Gerard De Besche - Georg Grissbach
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Industriidkare: Dt Besche. Georg Grissbach. 63$
och Barkinge jernbruk i Upland, hvilka Gerard derefter arrenderade
och slutligen 1654 fick inlösa. Hubert De Besche, född 1582 och död
1664, erhöll af kejsar Ferdinand III kejserlig-romersk adelig värdighet
och hans son, Gillis De Besche, blef 1692 svensk adelsman samt
stamfader för en ännu fortlefvande gren af denna slägt. Gerard De Besche,
född 1585 och död 1656, antogs af Gustaf Adolf till arkitekt och fick
1613 af honom uppdrag att åter uppföra de nedbrända tornen till
Upsala domkyrka, hvilka också uppbyggdes till betydande höjd och
beundrades såsom ett särdeles lyckadt konstverk, då de voro fulländade
1630; men de nedbrunno åter 1702. Före sin död öfvergick Gerard
De Besche från den reformerta till den lutherska bekännelsen. Hans
söner Georg och Daniel De Besche blefvo 1678 svenske adelsmän, och
denna adeliga slägt fortlefver ännu.
Georg Grissbach var, likasom bröderne De Besche, en till Sverige
inflyttad utländing, hvilken äfven, likasom de, genom flera
förbättringar i bergväsendet gagnade sitt nya fädernesland. Han var född i
Andersberg inom Braunschweig 1587, hade intill 1622 arbetat vid
åtskilliga tyska guld- och silfververk, men blef detta år kapten för
minö-rerne hos grefve Ernst von Mansfeld, en af de mest bekante
härförarne i början af trettioåriga kriget. I samma egenskap trädde
Grissbach i svensk tjenst 1624, men blef kort derefter bergmästare samt
inrättade både vid Falu och Sala grufvor vattenverk, hvarigenom
betydande besparing vans. Redan 1628 följde han likväl åter Gustaf Adolf
till Lifland, bidrog till Kockenhusens och Mitaus intagande samt intog
äfven medelst sina minor och sapperingsarbeten åtskilliga andra
fiendtliga fästen. Året derpå följde han konungen till Preussen och satte
genom sina minor svenska lägret vid Dirschau i så fruktansvärdt skick,
att polackarne ej vågade anfalla det. Äfven under de följande åren
bidrog han, genom sin skicklighet i mineringskonsten, icke oväsentligt
till svenska härens framgångar, och först 1631 fick han återvända till
Sverige för att såsom öfverbergmästare införa nya förbättringar vid
bergverken. Detta skedde också flerstädes i riket, så att han genom
sina anläggningar besparade kronan vid Falu grufva öfver 7,000 och
vid Sala öfver ’20,000 rdr årligen i arbetskostnader. För sina
förtjenster om den svenska bergshandteringen blef han 1641 adlad och
erhöll omkring 20 hemman i Upland under Norrköpings besluts vilkor.
Han dog 1651 och blef begrafven i Sala stadskyrka, till hvars
orgelverk han skänkt tre pipor af silfver, vägande 224 mark.
Det var sålunda genom inflyttade utländingars kapital och
verksamhet som de svenska näringarna denna tiden utvidgades och
förbättrades, och ehuru både Gustaf Adolf, förmyndarestyrelsen och
Christina på flera sätt uppmuntrade näringarna, känner man dock ej från
deras tid någon mera framstående inhemsk industriidkare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
