Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Christinas tronafsägelse - Återblick på hennes regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Christinas tronafsägelse.
647
ring lyckosam och berömvärd. Men detta varma nit varade icke
särdeles länge och, äfven innan det svalnat, förleddes hon af den
sjelfvisk-het, som utgjorde sjelfva grunddraget i hennes karakter, att i stället
för de förra stöden, dem hon ansåg sig ej längre behöfva, utse nya
verktyg, som endast hade att verkställa hennes vilja. Att hon emot
sådane män som Oxenstierna, Brahe och några andra bland hennes
äldre rådgifvare, samt emot en sådan myndighet, som då innehades af
rådet, kunde göra sin egen vilja gällande i så hög grad som skedde,
visar bäst hennes öfverlägsenhet, men utöfningen af denna hennes
styrelse på egen hand, med några gunstlingar till verktyg, visar också,
att hon dervid leddes mera af sjelfviska bevekelsegrunder än af sann
omtanke för sitt folks bästa.
Följa vi fortgången af hennes regeringsutöfning, så finna vi deri
vissa stadier, under hvilka denna hennes sjelfviskhet trädde mer och
mer i dagen. Under första året af sin regering kände sig den
ader-tonåriga drottningen ännu behöfva stöd af Oxenstierna och hans
vänner; men redan i början af det andra hade hon vunnit tillräckligt
förtroende till sin egen förmåga att våga bryta med Oxenstierna, af
hvilken hon fann sig mera skymd, än hennes egenkärlek ville medgifva,
hvarefter hennes yttre politik leddes i väsentlig mån af Chanut, dervid
hon till verktyg för dess genomförande begagnade Adler Salvius, under
det ledningen af rikets inre styrelse var anförtrodd hufvudsakligen åt
Brahe. Mot slutet af sitt tredje regeringsår började hon finna äfven
honom alltför sjelfständig, hvarföre han skickades till Finland, och nu
styrde hon på egen hand, med Salvius till verktyg vid ledningen af
de yttre förhållandena samt Magnus De la Gardie och Bengt Skytte
vid den af de inre. Högadeln kunde dock ej rätt finna sig uti att
dess båda främste män blifvit aflägsnade från ledningen af
regeringsärendena, och planer uppgjordes derföre att inskränka konungamakten,
men då närmade sig Christina de ofrälse stånden och tvang derigenom
adeln att efter 1650 års oroliga riksdag till sjelfförsvar söka skydd hos
samma makt, som den kort förut velat kringskära. Denna riksdag blef
en vändpunkt i Christinas regering. Den öfvertygade henne, att
regeringens utöfning var rikare på bekymmer än på behag, och tillika, att
hennes verktyg ej voro vuxna de förhållanden, som hotade att inträda.
Förlustelserna efter den under riksdagen firade kröningen föreföllo ock
vida angenämare än regeringsbestyren, från hvilka Christina alltifrån
denna tid mer och mer frigjorde sig, lemnande ledningen deraf å nyo
till Oxenstierna, i följd hvaraf hon ock åter närmade sig högadeln.
Dock blef äfven den föga ansträngande del i regeringsomsorgerna, hon
derefter tog, henne besvärlig och hon beslöt att helt och hållet frigöra
sig derifrån. Redan förut hade hon för att undgå äktenskapets tvång
förmått rådet och ständerna att antaga Carl Gustaf till tronföljare, och
då hon kände och högt skattade hans förmåga, ansåg hon sig hafva
fullgjort sin pligt mot sitt folk genom att lemna dess styrelse i sådana
händer, likasom hon äfven trodde sig uppfylla sin pligt både mot den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
