Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Christinas senare öden - Hennes vistande i Antwerpen och Brüssel - Hennes antagande af katolska läran - Hennes offentliga öfvergång till katolska bekännelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 TO
Christina.
henne, så vida hon ej dessförinnan öfverginge till katolska läran, hvars
ifrigaste försvarare Spaniens och Nederländernas beherskare var. Hon
gaf ock härtill sitt samtycke, då alltsedan hennes bekantskap med
Bour-delot hvarje religion blifvit henne likgiltig och således den anstod henne
bäst, som för tillfället lofvade henne det angenämaste lif. Derefter
be-falte också konungen af Spanien, att hon skulle mottagas med
utomordentlig högtidlighet och prakt. Tillredelserna härtill upptogo så lång
tid, att Christina först den 13 December kunde hålla sitt högtidliga
intåg i Brüssel, der hon nu blef med all möjlig glans och ståt mottagen
och der hon till gengäld härför afsvor sina fäders tro. Saken skulle
likväl tills vidare hållas hemlig, hvarföre ceremonien — i Christinas
ögon var det i sjelfva verket ingenting annat — försiggick i erkehertigen
sängkammare, med inga andra vittnen än erkehertigen, Pimentelli,
Montecuculi och två spanska herrar. Bekännelsen mottogs af
Pimen-tellis biktfader, jesuiten Guemes, som upptog Christina i katolska
kyrkan och gaf henne å dess vägnar tillgift för hennes förra villfarelser.
Härefter var Christinas lif i Brüssel en oafbruten följd af baler,
jagter, lustfärder, skådespel, ringränningar och förlustelser för öfrigt af
alla slag. Enda afbrottet deri skedde vid underrättelsen om Maria
Eleonoras död, då Christina för några veckor instälde sina
bullersamma nöjen.
Under våren 1655 inträffade ett påfveval, då kardinal Chigi,
hvilken såsom påflig nuntie (sändebud) deltagit i westfaliska
fredsunderhandlingarna och sedermera haft förtroende om Christinas omvändelse,
blef väld till påfve samt antog såsom sådan namnet Alexander VII.
Till honom vände sig Christina och framstälde sin önskan att få besöka
Italien samt taga Rom till blifvande hemvist. Påfven betygade sin
synnerliga tillfredsställelse så väl öfver hennes trosförändring som öfver
hennes beslut att med sitt besök hedra honom och hans hufvudstad,
men fordrade, att hon dessförinnan skulle offentligen öfvergå till katolska
kyrkan, emedan han eljest ej kunde mottaga henne med alla de
hedersbetygelser, hon förtjenade och han gerna ville egna henne.
Christina gjorde ock inga svårigheter, men då hon ville i Italien uppträda
med ännu större prakt än i Nederländerna och kassan redan var tömd
samt en stor del af hennes juveler pantsatta, dröjde det ännu en tid,
innan Herman Fleming, högste förvaltaren af hennes underhållsländer,
hann bereda henne nya tillgångar, så att hon först den 12 September
1655 lemnade Brüssel. Hennes omgifning och tjenarepersonal hade nu
ökats ända till 200 personer, hvaribland dock endast funnos fyra
svenskar, alla af mindre anseende. De öfrige hade efter hennes
trosförändring återvändt till Sverige.
Resan gick nu öfver Köln, Frankfurt, Aschaffenburg, Nördlingen
och Augsburg till Tyrolens hufvudstad Innsbruck, i hvars domkyrka
Christina, under mycken högtidlighet och i en stor folkmängds närvaro,
den 24 Oktober 1655 offentligen antog den katolska trosbekännelsen
och upptogs i katolska kyrkans gemenskap. Det skedde å Christinas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
