Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Christinas senare öden - Hennes sista vistande i Rom - Hennes död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 TO
Christina.
sedermera utgick eit vittert samfund, som länge blomstrade under namn
af Arcadia och hade sina utgreningar öfver hela Italien samt, såsom
minne och tacksamhetsgärd, valde Christina till sin ständiga
beskyddarinna.
Hade hon åtnöjt sig med denna vittia och vetenskapliga
verksamhet, så skulle den sista, mindre än de föregående bemärkta delen
af hennes lefnad hafva tillvunnit henne alla förståndiges aktning och
bragt många af hennes förra besynnerligheter och felsteg i glömska;
men hon kunde sjelf aldrig förgäta sin höga samhällsställning eller
tillåta att man på samhällets höjder upphörde att sysselsätta sig med
henne. Derföre gjorde hon sig tid efter annan påmint genom sina
anspråk att betraktas såsom en regerande person, hvilken ej i rang
stod efter någon, utom påfven och kejsaren. Härom skulle hennes
sändebud erinra de öfriga europeiska regenterne, och på detta sätt
vann hon visserligen sitt syfte att tid tals väcka en viss
uppmärksamhet, men den var endast åtlöjets.
För öfrigt låg hon ofta i delo med de påfliga myndigheterna,
särdeles i fråga om den s. k. qvartersfriheten eller den rättighet de
europeiska makternas sändebud egde att inom de qvarter, hvilka de i Rom
bebodde, lemna fristad åt förbrytare, och hvilken rättighet äfven
Christina tillvällat sig. Härom hade åtskilliga tvister uppstått mellan henne
och påfven Clemens X, som i December 1669 efterträdt hennes vän
Clemens IX, samt i synnerhet med Innocentius XI, som i Juli 1676
blifvit väld till påfve efter Clemens X och som gjorde allt för att
afskaffa denna för ordningen och säkerheten inom Rom så menliga
frihet. Christina, understödd så väl af de främmande sändebuden,
hvilka gjort sig en icke obetydande inkomstkälla af denna frihet, som af
romerska pöbeln, hvilken var särdeles intresserad i dess fortvarande,
dref igenom sina anspråk, ehuru tvisterna härom förbittrade hennes lif
i Rom och gjorde henne betänkt på att söka sin bostad annorstädes,
då i detsamma döden gjorde slut på vidare flyttningar.
Christinas helsa hade under hennes äldre dagar i allmänhet varit
jemnare och starkare än i hennes ungdom. Dock besvärades hon
någon gång af anfall utaf rosfeber, och den 3 April 1689 kom ett sådant
anfall så häftigt, att hon förutsåg ett snart slut, såsom en följd deraf.
Hon beredde sig nu med allvar och ödmjukhet till sin hädanfärd, som
ock inträffade den 9 April klockan 6 på morgonen. Hennes
likbegängelse firades på det mest lysande sätt. Hon fick sin hviloplats i
sjelfva St. Peterskyrkan, der en praktfull grafvård blef henne egnad, å
hvilken en basrelief i marmor föreställer henne knäböjande i Innsbrucks
domkyrka och afläggande sin katolska trosbekännelse.
I sitt testamente hade Christina förklarat kardinal Azolini för sin
arfvinge, men tillika med hvarjehanda gåfvor ihågkommit påfven,
åtskilliga kardinaler, konungarne i Frankrike och Spanien, kurfursten af
Brandenburg samt de flesta af sina tjenare. Hennes dyrbara
handskrift- och boksamling inköptes sedermera af påfven Alexander VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
