Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Gustaf konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rådet väcktes fråga om att anfalla Polen, hvilket dock afträddes af Oxenstierna, samt huru underhandlingarna i Lübeck under åren 1651 och 1652 att förvandla det tjugusexåriga stilleståndet mellan båda rikena till ständig fred blefvo fruktlösa genom anspråk från polska konungen Johan Casimir, på hvilka de svenska ombuden ej kunde ingå. Den ynnest, Christina visade den polske flyktingen Radziejowsky midt under dennes stämplingar mot sitt fädernesland, var också föga egnad att tillvägabringa ett vänskapligare förhållande mellan båda länderna, och något sådant var icke heller rådande vid Christinas tronafsägelse, ehuru stilleståndet icke var å någondera sidan formligen brutet.
Tvisteämnena voro fortfarande de polska Vasarnes anspråk på arfsrätt till Sveriges krona, hvilka anspråk Sverige icke erkände, samt besittningen af Lifland, hvilket Polen ej ville för alltid frånträda, och af Vest-Preussen, hvilket Sverige sökte återvinna. Å ingendera sidan ville man gifva efter. Å den polska förhöll man sig, under rådande inre söndringar och olyckliga förhållanden i öfrigt, mera passivt, men å den svenska gjorde man sig beredd för ett aktivt uppträdande. I det af Axel Oxenstierna författade betänkande, som afgafs af hemliga utskottet vid 1652 års riksdag, förklarades, att ingen stadig fred kunde med Polen afslutas, så framt icke den polske konungen frånträdde sina anspråk på Sveriges krona, hvilka från början föranledt kriget mellan båda makterna, och så framt icke tillika Lifland blefve för evärdeliga tider afträdt till Sverige. Kunde detta erhållas genom fredstraktaten, så vore freden att eftertrakta; men i annat fall borde man på bästa sätt begagna läglig tid och passande tillfällen samt icke afvakta att blifva af fienden öfverfallen.
En sådan läglig tid tycktes hafva inträdt med året 1654, då i Mars månad de mot konungen i Polen upproriske kosackerne formligen underkastade sig ryska czarens beskydd och i April tvänne ryska härar utan motstånd trängde långt in i Polen, der tillika de inre söndringarna voro större än någonsin. Oaktadt Johan Casimir sålunda syntes endast med stor svårighet kunna bibehålla den tron han redan innehade, sökte han likväl nu göra gällande sina anspråk på Sveriges krona och gaf således sjelf anledning till ett fredsbrott, hvilket han under dåvarande förhållanden tycktes hafva bort vara synnerligen angelägen att förekomma.
Så snart det blifvit bekant, att Christina ämnade öfverlemna regeringen åt Carl Gustaf, förklarade Johan Casimirs sändebud vid Christinas hof, Canaziles, att, om ock hans herre kunnat tåla Gustaf Adolf och Christina såsom regerande i Sverige, kunde han dock icke tillåta, att en ättling utaf en mera aflägsen gren af Vasaslägten blefve Sveriges konung. Christina svarade, att arfprinsen nog skulle veta att försvara sin rätt och skulle styrka den med 30,000 vittnen. De polska anspråken väckte ock sådan harm äfven hos svenska folket, att Canaziles endast med svårighet kunde skyddas för misshandling, och så snart Carl Gustaf blifvit Sveriges konung, gaf han Canaziles till känna, att han ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
