Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen måste värja sig, hvarföre han omöjligen kunde sända någon armé till Riga, hade De la Gardie icke desto mindre användt mesta möda och arbete på de stora och vidlyftiga utanverken, hvilka likväl måst öfvergifvas vid fiendens första påträngande. Det hade varit bättre, om grefven åtlydt konungens befallning att inrätta försvaret efter den styrka han dertill hade. Hvad beträffar hans klagan, att för brist i kronans medel soldaterne finge för litet underhåll och voro illa försedda med kläder, »så kunna vi icke veta», heter det vidare, »hvem I dertill viljen gifva skulden än eder, som medlen om händer haft, väl vetande uti hvad tillstånd Sverige nu finnes och att de svenska medlen för denna tiden annorstäds betarfvas», hvarefter konungen tillägger: »I må ock fullt och fast tro, att inga prætexter och fåfänga förebäranden af ett eller annat kunna eller skola eder excusera, utan endast och allenast den eder så högt förtrodda ortens bibehållande». Vid ledning af militieväsendet skulle De la Gardie förtro sig till generalmajor Helmfelt och gå honom till handa, »efter han det verket väl förstår och vet de reqvisita, som till att göra fienden motstånd tjenliga äro. Och vilja vi ingalunda att I fatten någon tanke att inlåta eder i någon traktat med fienden, fastän i största extremiteten och ehvad vilkor fienden än kunde föreslå, utan att I intill yttersta man söken att värja eder och tillhållen så generalspersoner som de andra att göra sin skyldighet, såsom rättskaffens soldater i sådant tillfälle att göra anstår».
I ett annat bref skref Carl Gustaf med anledning af De la Gardies begäran, att konungen måtte lemna sina eröfringar i Preussen och skynda till Liflands hjelp: »Vi märke med största förundran, att I fördristen Eder bedöma våra handlingar, såsom gåfve vi Lifland till spillo för några ovissa eröfringar. Vi kunna ej här släppa allt handlöst, derföre att moscoviten anfallit, utan måste det ena göra och det andra icke låta. Om I och andre, som i förra tiden haft att säga öfver riksens medel, hade hulpit afvärja och icke befordrat deras förspillande, så hade vi i detta oförmodliga fallet haft bättre grund att gå på».
Flera andra bref af lika allvarsamt innehåll visa, att slägtskapen icke hindrade konungen att rätt skarpt lexa upp sin svåger, hvilken han fann alltför obeslutsam och väl behöfva de kraftigaste uppmaningar. De la Gardie klagade ock i bref till brodern Jakob Casimir bittert öfver dessa onådiga skrifvelser: »Bror kan aldrig tänka hvilka bref jag bekommer från konungen, utan all min förskyllan, allenast på falska rapporter, det hela verlden skall vittna och sig deröfver förundra. Käre broder, om min gemål eller fru moder något mycket sig häröfver bekymra, så ville bror dem berätta, att när vår konung får veta hela sanningen och att Riga salveradt är, så blifver nog allt annorlunda; hvarom icke, så ske Guds vilja, jag hafver mitt rena samvete». I sjelfva verket bör man göra De la Gardie den rättvisan, att om han ock ej visade tillräcklig omtanke eller beslutsamhet vid försvarets ordnande, så gaf han likväl under belägringens fortgång flera bevis på personligt mod och på orubblig ståndaktighet, så att, ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
