Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wrangel, med en del af flottan, åt Retusaari. De stridskrafter, öfver hvilka de hade att förfoga, voro dock föga betydande. Lewenhaupts styrka utgjorde ej öfver 1,600 man, Horns bestod af 400 ryttare och 300 man till fot, och Wrangel hade på flottan ungefär 200 soldater. Icke desto mindre satte detta förenade anfall fienden i sådan oro, att den drog sig undan och utrymde Nyen vid Horns annalkande, hvarefter han tågade fram och tillbaka i alla delar af Ingermanland för att skydda landtbefolkningen under bergningen. Pesten blef emellertid för svenskarne långt mera förödande än fiendernes vapen. I Nöteborg funnos vid belägringens slut endast 70 man friske, i Keksholm 171. Af öfverste Baumeisters ryttareregemente, som enligt rullan skulle utgöra 600 man, voro icke mer än 70 tjenstbare. Hela landet mellan Keksholm och Nöteborg var af kriget så förödt, att man på en sträcka af 30 mil knappast kunde finna halm, än mindre något annat till underhåll åt folk och hästar.
Konungen hoppades emellertid, att czarens öfvermod blifvit stäfjadt genom den misslyckade belägringen af Riga, hvarföre han befalte De la Gardie öppna underhandlingar om fred, men tillika, jemte de öfrige befälhafvarne, göra ett ströftåg in i Ryssland samt vidt och bredt ödelägga allt för att hos ryssarne väcka en så mycket lifligare önskan efter fred och tillika visa, att det ingalunda var af fruktan, som man från svenska sidan gjorde fredsanbud. Kurfursten af Brandenburg erbjöd sin bemedling, och czaren syntes icke vara obenägen för ett vapenstillestånd; men å andra sidan gjorde sändebud från kejsaren och Polen allt för att hindra hvarje förlikning mellan Sverige och Ryssland, och slutet blef, att under österrikisk bemedling ett fördrag mellan Ryssland och Polen ingicks den 6 November 1656, i hvilket båda makterna kommo öfverens att förena sina vapen mot svenskarne. Under tiden skulle ryssarne förblifva i besittning af de orter, hvilka de intagit, och framdeles skulle närmare underhandlas om en ständig fred. Carl Gustaf sökte visserligen öfvertyga ryssarne om Österrikes försåtliga politik, då kejsaren underhöll czarens förhoppningar om polska kronan, utan ringaste afsigt att någonsin medgifva honom densamma; men czaren smickrade sig fortfarande med dessa förhoppningar och kunde ej förmås frånträda sina sträfvanden att utsträcka sitt område till Östersjön. Äfven när Carl Gustaf för att blifva denna fiende qvitt förklarade sig villig att låta allt komma på samma fot som före kriget, och när czaren blifvit öfvertygad, att både den österrikiska och den polska regeringen bedrog honom, kunde han ej förmås till fred med Sverige.
Kriget fortsattes sålunda under hela året 1657, ehuru mera lamt och för det mesta endast medelst några ströftåg å ömse sidor. Ryssarne stodo längs Düna-floden, med Kockenhusen till stödjepunkt, och gjorde från Dorpt åtskilliga ströftåg i flera delar af Lifland. Svenskarne åter företogo sådana in på ryska området samt i Litauen, och då ryska fältherrn Scheremetjev försökte drifva dem tillbaka, blef han den 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
