Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
två sqvadroner af de anfallande, hvarvid de öfriga studsade, befarande att träffas af samma öde, om anfallet fortsattes. Konungen, som, medan en del af hans ryttare förföljde den flyende fienden, begifvit sig åter ut på isen, red nu, i stället för att söka land, med ögonskenlig lifsfara längre utåt sjön bortom den brustna isen och visade sålunda vägen för de tvekande trupperna, hvilka nu följde honom raskt och derefter störtade mot fienden. Clas Tott, i spetsen för Uplands ryttare, kastade först fienden tillbaka, och drottningens lifregemente under öfverstelöjtnant Lybecker dref undan dem, som ännu sökte göra motstånd. Det danska rytteriet var nu helt och hållet skingradt, och då fotfolket ännu sökte hålla stånd, red Wrangel fram till det samma och ropade, att det skulle gifva sig fånget. Dess befälhafvare hade under tyska kriget tjenat under Wrangel och igenkände genast sin förre fältherre, hvars uppmaning han äfven nu åtlydde, inseende, att allt vidare motstånd var fruktlöst. Af hela danska styrkan undkommo ock endast 200 man, som öfver isen räddade sig till Seland.
Det svenska fotfolket och artilleriet voro ännu vid stridens slut på en half mils afstånd från stridsplatsen, och segern hade således vunnits ensamt af rytteriet. Ascheberg skickades att tillfångataga en dansk trupp af 1,100 man, som stod vid Middelfart, och Berndes, med två regementen, till Svendborg att möta de från Seland ditkomna danska trupper. Sjelf kastade sig konungen i en bondsläda, fyld med halm, hvilken han leende kallade sin triumfvagn, och åkte ännu samma afton tre mil till Konge, der han tillbragte natten. Han hade under striden flera gånger varit i lifsfara. Danske generalmajoren Ahlefeld, som i Polen tjent ett halft år under konungen och således väl kände honom, lät rikta kanonerna mot honom, och flera styckekulor kommo honom så nära, att snön stänkte honom upp i ansigte och öfverhöljde kläderna. Under sjelfva handgemänget hade också konungen vid flera tillfällen kommit in bland fienden, med endast sin kommandostaf i handen.
Hela Fyen var härefter i svenskarnes våld. Den hade inga fasta platser, emedan den ansågs tillräckligt försvarad af hafvet, och de danska trupperna så väl vid Middelfart som vid Svendborg gåfvo sig utan motstånd. Redan den 31 Januari intågade Carl Gustaf i öns hufvudstad Odense, hvarest den slagna danska härens öfverbefälhafvare Ulrik Christian Gyldenlöve, som låg sjuk, blef tillfångatagen, jemte några andra danska riksråd. Dessutom blefvo i Odense 60 kanoner och ganska rika förråd segrarens byte. På den bördiga ön, som sedan mer än hundra år ej sett någon fiende, uppfriskade sig de svenska krigarne, hvilka här, såsom öfver allt, dit de segrande framträngt, förstodo att taga väl för sig.
Det var emellertid ingalunda Carl Gustafs afsigt att stanna på Fyen; men om det redan varit ett vågspel att på isen gå öfver lilla Belt, var det ett ojemförligt större att på samma sätt tåga öfver Stora Belt till Seland, emedan hafvet här var vida bredare. Man hade två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
