Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reduktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla samhällsklasser – embetsmän, prester och en stor mängd officerare. Många underslef upptäcktes, men med detsamma förläningar eller donationer, gifna såsom ersättning för innestående aflöning, återkallades, erkändes äfven såsom en kronans skyldighet, att embetsmannens löner skulle derefter ordentligt och till fullo utgå.
Under återstående delen af året 1655 fortgingo reduktionsarbetena raskt och nitiskt. Fleming fick kraftigt understöd af Seved Bååt och af Månesköld samt genomdref allt hvad han föreslog. Erik Gyllenstierna var den ende, som vågade ställa sig emot honom, ehuru med ringa framgång, under yrkande att man borde »gå sakta till väga för att ej förvirra humörerna», ty bland de af reduktionen träffade funnes högt uppsatte män, af hvilka det icke vore godt att uttaga kronans rätt. Sådana hänseenden hade dock ingen inverkan på Herman Fleming och ännu icke heller på de öfriga. Mot slutet af året, när riksrådet Gustaf Bonde begynte deltaga i arbetena, slöt han sig till Gyllenstierna emot Fleming samt gjorde i synnerhet motstånd vid frågan rörande byten af kronogods. »Att på tinget», yttrade han, »underkasta mig en bonderansakning om min vederlagsgård och dess värde, kan jag ej lida. Kronan kan bättre mista en daler än jag. Verket skulle härmed traineras. Om jag bytt mig till öde för fullsutet, hvem skall betala mig?» Fleming genomdref dock äfven här sin åsigt. Utom kollegium åter visade sig från början en tydlig motvilja att efterkomma dess beslut, så att ännu vid årets utgång icke hälften af de förläningsbref, som rörde de förbudna länen, blifvit till kollegium inlemnade; men icke desto mindre var vid 1655 års slut reduktionen inom de fem förbudna länen i det närmaste fulländad. Inom bergslagen voro 476 och under amiralitetet 927 hemman återkallade. Inalles hade 2,403 hemman, med 66,784 daler silfvermynt ränta, återkommit till kronan.
Under första hälften af året 1656 fortsattes reduktionsarbetena lika nitiskt, men under växande svårigheter. Reduktionen skulle nu utsträckas till de öfriga s. k. omistande orterna, hvarvid bergslagen främst kommo i fråga. Man beslöt, att icke allenast alla gods och lägenheter, hvilka drottning Christina år 1649 frikallats under bergslagen, skulle dit återgå, utan ock derutöfver alla andra gods, som af ålder varit räknade till bergslag eller ännu funnes nyttiga och tjenliga dertill. Alla rikets landshöfdingar blefvo ock nu ålagde tillhålla en och hvar, som innehade sedan den 6 November 1632 kronan afhändt gods, att inleverera fjerdedelen af den ränta, de sedan dess bekommit, med tillagd förmaning, att »allt måste tillgå med fog och lämpa, utan kronans skada och deras förtret, som kunde förmena sig ske för när».
Man började nu med bergslagsreduktionen i Upland, hvarvid efter åtskilliga motsägelser beslöts, att bland andra förläningar äfven Torstensonska grefskapet Ortala skulle indragas. Flera försök gjordes för att förmå kollegium att frångå detta beslut. Slutligen infunno sig riksråden Forbus och Mörner, för att, å Torstenssons enkas, grefvinnan Beata De la Gardies vägnar, begära, att hon måtte få behålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
