Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verksamma och gjorde Sverige all otjenst de kunde. De påstodo, att svenske konungen sökte ett förbund med kurfursten af Brandenburg för att med hans tillhjelp söka åvägabringa en statshvälfning inom nederländska republiken och derefter förhjelpa Carl Stuart till Englands tron. Bonde hade ej svårt att vederlägga ett sådant påstående och visade tillika huru mycket Holland och Danmark bemödat sig att inleda Sverige i krig med England. Svenske konungens rustningar voro ej, såsom holländarne påstodo, så betydande, att någon annan makt än Polen deraf kunde hotas, och Bonde erinrade, huru mycket Englands intresse led deraf, att Sverige ådrog sig holländarnes hämnd derföre att det vägrat deltaga i kriget mot England och sjelft börjat uppträda bland de handel och sjöfart idkande folken. Det vore lika mycket Englands som Sveriges fördel, att icke holländarne i denna väg skaffade sig monopolium och det vore derföre billigt, att England bistode Sverige att förhindra ett sådant handelsmonopolium. England och Sverige voro dessutom protestantismens fastaste stöd, hvarföre ock ingendera borde tillåta att den andra oroades, hvilket endast skulle lända papisterne till fördel.
Cromwell talade om den kärlek han i sin ungdom hyst för den store Gustaf Adolf och om sin harm öfver att Englands dåvarande konung ej understödt den gemensamma saken. Han sade sig vara tillfredsstäld af Bondes förklaring öfver sin konungs rustningar, förnekade all förbindelse med Sveriges fiender samt kallade dess konung sin vän och bundsförvandt, hvars framgång han gerna såg; men äfven holländarne voro hans trosförvandter, och då handeln var enda grunden till deras välstånd, borde man ej undra, att de så mycket som möjligt sträfvade att dervid se sig till godo. Han var likväl långt ifrån att gilla deras afund mot alla främmande nationer, berömde svenska konungen för det han ville dela med sig åt andra, samt lofvade att tänka på hvilka tjenster han kunde visa konungen. För öfrigt talade han mycket om sin synnerliga aktning för honom, sin önskan att med honom träda i förbund, sitt nit för den rena läran samt sin förhoppning att Carl Gustaf skulle fullborda hvad den store Gustaf Adolf börjat.
Allt detta lät godt och väl, men i sjelfva verket var Cromwell icke så benägen för det föreslagna förbundet, som han lät påskina. Att utrusta en flotta eller gifva underhållspenningar medförde en betydlig penningeutgift, hvilket Cromwell i allmänhet sökte undvika så mycket som möjligt. Han ville dessutom ej stöta sig med Holland, emedan han befarade att i sådant fall den engelske kronpretendenten Carl Stuart kunde der finna en tillflykt och understöd. Att från krigskontraband undantaga mastträd, hampa, tjära och andra svenska utförselvaror ansåg han betänkligt derföre, att i sådant fall skulle holländarne fordra samma förmån och med dessa varor kunna förse Englands fiender. Någon förflyttning af Englands handel på Ryssland från Archangel till de svenska hamnarna vid Finska viken ville han ej heller medgifva, emedan till Archangel var öppet haf, hvaremot segelfarten på Östersjön besvärades af Öresundstullen och han äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
