Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
belägringen. Nu återvände Wrangel till Stralsund och var der ännu, när underrättelsen kom om Carl Gustafs död, då han skyndade till Stockholm för att såsom riksamiral deltaga i styrelsen under Carl XI:s minderårighet, och i berättelsen om tilldragelserna derunder få vi tillfälle att till honom återkomma.
Hans Christofer von Königsmarck, grefve till Vestervik och Stegeholm i Småland, herre till Rothenburg och Neuhaus i Bremen, var, liksom Carl Gustaf Wrangel, en bland de mest framstående fältherrarne af andra ordningen under trettioåriga kriget. Han tillhörde en urgammal slägt, som härstammade från Mark-Brandenburg, der äfven stamgodset Königsmarck är beläget. En Joan eller Johannes Königsmarck förde 1356 till Sverige konung Erik XII:s gemål, prinsessan Beatrix af Brandenburg, och stannade sedermera här, var 1364 riddare och riksråd samt blef gift med Maria Sture, en dotter till riksrådet och riddaren Anund Sture till Ringstadahult. Af deras afkomlingar hunno flera riksrådsvärdigheten samt voro befryndade med högt ansedda svenska slägter, såsom Bonde- och Wasa-ätterna m. fl., och denna svenska gren af slägten Königsmarck fortlefde i öfver 200 år, innan den utslocknade.
Till en tysk gren af slägten hörde Hans Christofer von Königsmarck, hvars fader, Conrad von Königsmarck, var ryttmästare i kejserlig tjenst, och som föddes å fädernegodset Kötzlin i Mark-Brandenburg den 25 Februari 1600. Han utbildade sig tidigt för krigareyrket, dit hans håg lekte ända från barndomen, och var redan vid några och tjugu års ålder ryttmästare i kejserlig tjenst; men då Gustaf Adolf uppträdde i Tyskland, öfvergick Königsmarck, som var uppfostrad i protestantiska bekännelsen, till hans här och blef major vid ett dragonregemente 1630. Befordrad till öfverstelöjtnant vid Sperreuters ryttareregemente 1634, bidrog Königsmarck väsentligt att efter freden mellan kejsaren och kurfursten af Sachsen 1635 qvarhålla i svensk tjenst detta regemente, hvars chef, general Sperreuter, sökte förmå det att öfvergå till kejserliga hären. Till belöning blef Königsmarck öfverste för detta regemente 1636 och var sedermera en af Banérs verksammaste underbefälhafvare, som utmärkte sig i synnerhet i det s. k. lilla kriget och ansågs såsom en af de skickligaste rytteri-anförare på sin tid. I öfverrumplingar af fiendtliga ströf-partier och befästade orter låg i synnerhet hans styrka och i detta hänseende gjorde han sig synnerligen berömd, äfvensom han var en särdeles lycklig värfvare. Krigare slöto sig alltid gerna till hans fanor, då han ständigt förde dem till seger och byte. Sjelf var han också mycket omtyckt af sina krigare, ty han var glad, tilltagsen, häftig, men lätt försonad och mycket öfverseende med sina soldaters tilltag, så snart det ej rörde fel i sjelfva tjensten. Från den kejserliga hade han till den svenska medfört en vana att betrakta kriget såsom ett röfveri i stort, hvilken uppfattning ock endast alltför snart spridde sig äfven till de flesta öfriga svenska befälhafvarne. Böhmen, Westfalen, Bremen och Verden voro i synnerhet de trakter han hemsökte, och han var der en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
