Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fältmarskalken Stenbock sjelf, hvilken både genom sin raskhet och den nära kännedom om landet, han vunnit under sina många ströftåg, borde vara företrädesvis lämplig för detta värf. Regeringen samtyckte, och Stenbock ströfvade nu åter omkring i Tyskland, till dess han 1644 blef guvernör i Minden, hvarifrån han följande året kallades till Sverige och befaltes att med några tusen man draga till Vermland för att under det då pågående danska kriget skydda detta landskap mot infall från Norge, hvilket också skedde genom de kloka anstalter Stenbock vidtog. Efter freden i Brömsebro återgick han till Tyskland och blef öfverkommendant i Westfalen, der han förde befälet till dess han i Januari 1647 blef generallöjtnant och sedermera i Mars 1648 general af infanteriet.
Hemkommen efter freden, blef Stenbock i Mars 1651 jemte sina bröder, grefve till Bogesund och kort derefter riksråd, i Maj 1652 guvernör i Riga, i Januari 1653 ledamot af krigskollegium samt i Juni samma år lagman öfver Ingermanland.
Sedan Carl Gustaf blifvit Sveriges konung, sändes Stenbock att biträda Königsmarck vid kufvandet af de inom Bremen utbrutna oroligheterna samt utnämndes i April 1655 till rikstygmästare för de förtjenster han under detta befäl ådagalagt. Sedermera åtföljde han Carl Gustaf i polska kriget, erhöll befälet öfver trupperna i lägret vid Novydwor, der Bug faller in i Weichseln, och då han här fått underrättelse, att en stor skara masurer, uppgående till öfver 15,000 man, samlat sig på andra sidan Bugfloden för att anfalla det svenska lägret, beslöt Stenbock, ehuru hans styrka var till antalet vida underlägsen, förekomma dem, slog i fiendens åsyn en bro öfver floden och anföll derefter masurerne så våldsamt, att de skingrades åt alla håll samt förlorade en mängd fångar och fanor jemte all sin tross.
Stenbocks följande verksamhet så väl i det polska som i de båda danska krigen har i det föregående blifvit omtalad, ända till olyckan på Fyen i November 1658. Vi hafva äfven berättat, huru han och pfaltzgrefven af Sulzbach lyckligen undkommo den fångenskap, som träffade de öfriga svenska trupperna å ön, och huru Carl Gustaf i första harmen öfver förlusten utropade: »Har fan tagit getterna, så kunde han tagit bocken med.» I Danmark hånade man den modige krigaren för detta hans första nederlag, hvartill för öfrigt egentliga skulden låg hos pfaltzgrefven af Sulzbach, som icke nog beslutsamt uppträdt mot fienden vid dess landstigning på ön, hvaremot det för Stenbock, med den lilla styrka han ditförde, icke var möjligt att afhjelpa företrädarens fel. På en dansk medalj föreställes emellertid Danmark under bilden af en elefant, som skakar från sin rygg en man (pfaltzgrefven) och med snabeln klämmer en stenbock på ett föga anständigt sätt – ett skämt i den tidens smak, hvaröfver Stenbock lätt kunde trösta sig, likasom äfven hans konung snart återkom från sin första förtrytelse och hedrade sia trogne vapenbroder lika mycket som förut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
