Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Gustafs död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medförde. Man var allmänt öfvertygad, att när dessa krig väl voro öfverståndna, skulle han införa stora förbättringar i de inre förhållandena, hvartill hvarken planer eller förmåga felades honom.
Betrakta vi nu slutligen Carl Gustafs personlighet, så finna vi hos honom, såsom redan är anmärkt, en sällsam motsats mellan hans klumpiga yttre och hans ovanligt lifliga, verksamma sinne. Med en kroppslängd under medelmåttan började han redan omkring sitt tjugufemte år så fetma, att det väckte Christinas motvilja mot »den lille borgmästaren», såsom hon kallade den förre älskaren och den nu så ifrige friaren. Under de sista åren af hans lefnad ökades hans omfång så, att han deraf både vanstäldes och besvärades, ehuru det ej hindrade honom att vara lika verksam och rörlig som förut. Äfven ansigtets nedra del hade en bredd och en klumpighet, som illa stämde öfverens med den vida smalare öfra delen. Hyn var mörklagd och det svarta håret föll rundt omkring hufvudet ned på axlarna. En smal, mörk strimma öfver munnen var en ringa återstod af de rika pip- och läppskäggen i Gustaf Adolfs tid. Öfver munnen och de tjocka läpparna låg för öfrigt ett drag af fast beslutsamhet, hvilket, jemte de blå, lifliga, framstående, djerfva, befallande ögonen, gaf det grofva ansigtet ett uttryck, som öfvertygade en och hvar, att inom detta klumpiga yttre bodde en väldig, rikt begåfvad ande.
Ovanligt rika voro också i sjelfva verket Carl Gustafs själsförmögenheter: ett minne, lika outtröttligt som lusten och förmågan att arbeta; en skarpsinnighet, som genast uppfattade och genomskådade alla förhållanden, en outtömlig fyndighet på utvägar att af dem draga fördel, samt den lifligaste inbillningskraft, som jemte hans utomordentliga verksamhetsbegär utgjorde de båda förnämsta grunddragen i hans skaplynne samt voro källan till både hans storverk och hans misstag.
Jemte dessa stora själsförmögenheter hade han många aktningsvärda egenskaper, bland hvilka i främsta rummet bör nämnas hans djupa gudsfruktan. Under alla sina resor och krigståg förde han sin bibel med sig, och den var alltid bland de första föremål, som lades på hans bord, då han anländt till ett nytt qvarter. Hvarje dag begyntes och slöts med bön, och »när något stort för händer var, så gjorde hans maj:t dess begynnelse förmedelst den Högstes åkallan», skrifver hans trogne följeslagare Ehrenstéen, tilläggande: »Mot forsåt och list, mot fruktan och sorg, mot verldens vällust och smicker har hans sinne stått ädelt och upprätt. Han var i medgång jemn, i motgång eggades han som mest till god förhoppning. När något svårt verk för handen var, fick han nytt mod, lust och fröjd.» Oförrätter glömde han ädelmodigt, välgerningar icke. Hans mod gränsade ofta ända till oförvägenhet. Han var frikostig utan slöseri, tarflig i allmänhet, men kunde äfven utveckla en kunglig prakt, när så fordrades. Mot sin omgifning var han öppenhjertig, älskvärd och vänlig, men iakttog dock alltid sin värdighet. Han tyckte om ett godt bord och ett godt glas, det senare kanske stundom något för mycket, men var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
