Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Carl XI:s minderårighet. Carl Gustafs testamente
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast af regeringens ledamöter. Hertigen skulle städse blifva hemma i riket och så väl han som regeringens öfrige ledamöter föra den troget efter Sveriges lag samt låta sig angeläget vara, att den unge konungen måtte med trohet och flit blifva undervisad i Guds rena och klara ord, såsom ock uti alla konungsliga och kristeliga dygder uppfostrad.
Bland de utsedde regeringsledamöterne hade Brahe sedan April 1641 varit riksdrots och Wrangel sedan December 1657 riksamiral, men Adolf Johan, De la Gardie och Fleming blifvit af Carl Gustaf å hans dödssäng utnämnde till sina innehafvande embeten. I sin helhet utvisade testamentet temligen tydligt, att Carl Gustaf ej hade fullt förtroende till högadelns trohet mot hans son, hvarföre han i regeringen insatt dennes moder och farbroder, hans fasters man samt Herman Fleming, hvilken för sina reduktions-sträfvanden stod i känd ovänskap med högadeln.
En så sammansatt regering borde visserligen betrygga den unge konungens rättigheter, men en annan fråga var, huruvida ett så beskaffadt testamentariskt förordnande skulle godkännas af rådet och ständerna. Att enkedrottningen insattes i en förmyndareregering var visserligen någonting ovanligt, men kunde dock ej betraktas såsom olagligt, då så kort förut regeringen i dess helhet varit utöfvad af en drottning. Att åter hertig Adolf Johan, som icke tillhörde Sveriges adel, blifvit utnämnd till riksmarsk och sålunda fått en plats i rådet så väl som i regeringen, var stridande mot stadgandet att endast svenske adelsmän kunde i rådet inkomma. Hertigen hade dessutom icke förut gjort sig så aktad och omtyckt, att man borde kunna vänta någon benägenhet hos rådet och ständerna för ett undantag till hans förmån. Tvärt om var han känd såsom nyckfull, sjelfrådig och med mycken hög tanke om sig sjelf, ehuru utan sådana egenskaper, som kunde rättfärdiga denna sjelfuppskattning, och det var temligen allmänt bekant, att Carl Gustaf synnerligast under den senare tiden för honom hyst föga förtroende. Hans insättande i regeringen, med värdighet öfver riksdrotsens, visade således endast, att konungen hyst ännu mindre förtroende för högadeln och dess förnämste ledare, hvilka han väl genom sin egen öfverlägsenhet fäst vid sin person, men hos hvilka han icke tycktes förutsätta någon synnerlig tillgifvenhet för sin ätt.
Vid Carl Gustafs död var Wrangel i Pomern, De la Gardie upptagen af fredsunderhandlingarna i Oliva och äfven Fleming frånvarande, så att, med undantag af enkedrottningen, som genom sina personliga egenskaper var föga betydande och dessutom genom sorgen öfver sin gemåls död förhindrad att taga någon verksammare del i de följande tilldragelserna, endast hertig Adolf Johan och Per Brahe voro bland den förordnade regeringens ledamöter tillstädes i Göteborg, der ständerna ännu voro församlade.
Så snart Carl Gustaf aflidit – det skedde, såsom förut är nämndt, mellan kl. 1 och 2 på natten – lät Adolf Johan tillkalla de vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
