Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredssluten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Harald Stake att förlägga 600 man i Bohus län, och äfven i Pomern ville man indela krigsfolk. De svenska och finska rytteri-regementena förminskades till 8 kompanier af 125 man hvartdera och infanteri-regementena »efter som hvar provins kunde tåla». Dock skulle så väl vid dessa som vid rytteri-regementena bibehållas interims-kompanier, för att kunna anställa en del öfvertaliga officerare, men det oaktadt blefvo 800 officerare utan tjenst. Härigenom väcktes mycket missnöje, likasom i allmänhet af regeringens oförmåga att tillfredsställa alla anspråk, hvilka, synnerligast hos det högre befälet, voro ganska stora. Så hade pfaltzgrefven af Sulzbach kort före Carl Gustafs död erhållit en skänk af 10,000 rdr och fick nu 3,000 rdr till remonteringspenningar efter olyckan på Fyen, vidare 4,000 rdr af de medel, som blifvit anvisade till svenska härens underhåll på Seland, 6,000 rdr i respenningar samt 4,000 rdr i årlig pension, och ändock fann han sig ej belåten, utan trädde missnöjd ur svensk tjenst.
I sammanhang med de ingångna fredssluten blef den s. k. »elucidationen till Elbinger-fördraget», hvilken Carl Gustaf under sitt sista år antagit för att tillfredsställa Holland, ratificerad, med ett hemligt tillägg, som uttryckligen upphäfde den i roskildska fredsfördraget intagna, men i det köpenhamnska uteslutna öfverenskommelsen om Östersjöns stängande för främmande flottor. Vid fördraget med Holland fogades en taxa för tullen på utgående varor, men samtidigt fick kommerskollegium befallning att för kronans tvingande penningebehof vidtaga en förhöjning i tullafgifterna, hvilken skulle träffa in- och utländska varor lika.
En följd af de polska och danska krigens upphörande blef slutligen äfven, att de båda landsflyktige, som väsentligt medverkat till dessa krigs företagande – Hieronymus Radziejowsky och Corfitz Ulfeld – hvilka vid fredernas afslutande sutto fångne, den förre på Örebro och den senare på Malmö slott, nu återfingo sin frihet, den förre till följd af stadgandet i fredsfördraget att alla fångar skulle frigifvas, och den senare på de fredsmedlande sändebudens och Hannibal Sehesteds förord, mot försäkran att icke stämpla mot Sveriges krona.
Ännu återstod af Sveriges fiender Ryssland, med hvilket vapenstillestånd var ingånget i Walliasaari 1658 och fredsunderhandlingar äfven i gång, hvilka likväl från ryssarnes sida mött flera svårigheter, synnerligast sedan underrättelsen kommit om Carl Gustafs död. Czaren var särdeles angelägen om att erhålla Ingermanland, för att få några hamnar vid Östersjön, hvilket var lika vigtigt för svenska regeringen att förhindra, hvarföre de svenska ombuden vägrade bestämdt att ingå på en dylik fordran. Då yrkade czaren att åtminstone få behålla de orter i Lifland och Estland, hvilka ryssarne innehade vid stilleståndets ingående i Walliasaari, men äfven detta mötte bestämdt afslag från de svenska ombudens sida. Vidare besvärade sig de ryska ombuden öfver att Lifland blifvit infördt i svenska konungatiteln och att man i fredsfördraget med Polen gifvit czaren
endast titel af storfurste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
