Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Stockholm 1660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ankomst; men allt hade varit förgäfves, och frågan vore således nu, om hon skulle mottagas eller icke. Utskottet förklarade sig för det förra, emedan det i alla fall ej gerna kunde undvikas, då hon redan var så nära och man ej hade några giltiga skäl att mot henne använda våld. Presterne tillade, att man möjligen kunde hoppas omvända henne från hennes »onda maximer.» Dock begärde utskottet en stund till särskild öfverläggning, innan det ville gifva bestämdt svar.
Under tiden togs saken i öfvervägande inom rådet, och de skäl, som å ömse sidor uppstäldes, voro följande: Drottningen komme från Rom, »dädan för oss intet godt kommer»; hon påstods hafva några praktiker före, som borde förhindras; det vore stridande mot rikets stadgar, att den, som förändrat religion, finge i riket inkomma; hennes följe kunde förehafva något antingen till religionens förändring i riket eller till regementets konfusion, i synnerhet kunde de ställa till ondt nu vid riksdagens början innan regeringen vore ordnad; hennes diskurser kunde gifva anledning till oro, och några af ståndens ledamöter skulle kunna ingifva henne fåfänga förhoppningar. Å andra sidan hade hon ännu icke begått någon otrohet mot sitt fädernesland och kunde ej dömas ohördan, på blotta misstankar; man kunde ej inse hvarföre hon skulle söka få del i regeringen, då hon för sin nya religions och andra orsakers skull omöjligen kunde få det och dessutom ingen ledighet fans för henne i regeringen; ej heller kunde hon hysa något hopp att här åstadkomma en religionsförändring; de jesuiter och munkar, hon kunde hafva med sig, kände ej landets språk och kunde således ingen skada göra; hon kunde ej vänta något gagn för sig af lugnets störande, som fastmer skulle utsätta henne sjelf för fara; då hon komme med goda ord, skulle våldsamheter reta henne till förtviflan och hämnd, ådraga regeringen och ständerna allmänt tadel, bereda henne främmande makters medlidande och framför allt stöta konungen af Frankrike, som genom sin minister lofvat ansvara för hennes uppförande. Af dessa skäl måste man välja mellan att mottaga henne på bästa sätt, men noga bevaka hennes steg, eller arrestera henne samt sedan se till, huru man kunde försvara det inför hela verlden. Schering Rosenhane, Arvid Forbus, Thure Sparre och Lars Kagg syntes ej vara obenägne för denna senare våldsamma utväg, men flertalet förklarade sig för att mottaga henne; dock skulle man gifva noga akt på hennes följeslagare, så att, bland annat, de ej finge kyssa den unge konungens hand eller erhölle något företräde hos honom, utom i enkedrottningens och några riksråds närvaro, »likväl allt med moderation, att icke Terlon (det franska sändebudet) derigenom stötes». Fri religionsöfning kunde ock ej förnekas drottningen, dock att den skedde inom lyckta dörrar. I samma syftning lydde ock utskottets svar, att, om drottningen ej kunde ytterligare uppehållas, skulle hon mottagas så, som en drottning egnar. Riksdrotsen tackade utskottet för dess yttrande samt uppmanade samteliga dess ledamöter till tystlåtenhet och till inbördes biträde mot hvarje försök att störa lugnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
